Lustiga huset

Camilla Hammarström om en effektfull konstupplevelse

1 av 4 | Foto: ©2011 Olafur Eliasson. Foto: Anders Sune Berg, Moderna museet/ArkDes, Stockholm 2015
Luriga labyrinter I Olafur Eliassons labyrintverk, ”Seu corpo da obra” (Your body of work), 2011, är besökarnas kroppar med om att forma rummen.
KONST

Olafur Eliasson leker med våra sinnesförnimmelser. Redan vid entrédörrarna till salarna slår en frisk och odefinierbar doft emot besökaren. Den visar sig komma från en vägg som är helt inklädd i renlav. Ett väldigt monokromt verk som differentieras ju närmare man kommer.

Går man riktigt nära ser man hur lavarnas växtsätt samspelar med de geometriska former som genomsyrar utställningen. En äkta meteorit på väggen bredvid – som man får röra vid, stryka med händerna över – tar en från det lilla till det stora perspektivet och skapar en svindlande känsla av kosmisk affinitet.

Utställningen kan liknas vid ett sublimt Lustiga huset där man utsätts för den ena sensationen efter den andra. Den egna kroppen blir en oundgänglig del av konstverken, hur man rör sig i rummen påverkar vad som händer. Inför en kalejdoskopisk vägg av speglar kan man välja ständigt olika utsiktspunkter; i ett rum där belysta färgade glasskivor ger ett estetiskt färgspel på väggarna alstrar besökarens egna skuggor unika ögonblickliga konstellationer.

Det är vänligt, sensuellt och inkluderande. Särskilt tydligt blir det inne på ArkDes där Olafur Eliasson skapat just en ”inkluderande” arkitektur, en färggrann labyrint där besökarnas kroppar är med om att forma rummen.

Effekterna hos Olafur Eliasson är ibland kanske väl lättvunna, men omsorgen om detaljerna och de poetiska enskildheterna imponerar.

Som den smärre skönhetschocken Beauty (1993) – ett mörkt rum där en perforerad slang släpper ut en skir skur av vatten som bildar en dimridå. I den sparsamma belysningen skimrar den av ett optiskt färgspel. Men det är inte så mycket de optiska effekterna som griper tag i mig som den melankoliska stämningen.

Jag får känslan av att befinna mig på en bortglömd plats där något sprungit läck utan att någon tar notis om det, att det paradoxalt nog inte finns några blickar som tidigare iakttagit detta spel för ögat. Häri ligger Olafur Eliassons styrka, hur han lyckas avlocka partikulära berättelser ur var och en som kommer i kontakt med hans verk. Det kan få en att känna sig utvald, men också ensam. Du är ensam i din upplevelse. Du står där med dig själv. Alldeles påtaglig.

Utställningen är en retrospektiv, vilket gör den en aning plottrig. Olafur Eliasson har en förkärlek för speglar och kalejdoskopiska effekter som ur ett förnimmande perspektiv är ganska bjärta och närmast övertydliga. Då föredrar jag finliret, och hade önskat mer av detta i utställningen.

Jag minns en del av hans The light setup på Malmö konsthall för tio år sedan. Där hade väggarna behandlats i titanvitt och från taket silades dagsljus och konstljus genom skärmar av vit plastfolie. Dagerns växlingar och neonrörens inprogrammerade variationer skapade en plats där ljuset äger rum. Ytterst enkelt och subtilt.

Ett syskon till detta verk, Room for one colour (1997), är däremot med. Ett rum belyst av ett gult monofrekvent ljus som får allt att framträda i en detaljrik grågul färgskala. Här infinner sig en på en gång underbar och obehaglig tröghet. När man träder ut ur rummet bär man med sig en blå komplementär efterbild och verkligheten får en kristallklar svalka.

I sin konst söker Olafur Eliasson upphäva dikotomin mellan natur och kultur. Det artificiella är inte mindre naturligt för att det är människoskapat. Världen består i själva verket av ett invecklat nätverk av relationer där det kan uppstå hybrider. I resonemanget finns ett ekologiskt perspektiv, att se oss själva som en del av ett komplicerat ekosystem gör att vi kan identifiera oss med planeten.

När konstnären låter betraktarens agerande bli avgörande påtalas den enskildes ansvar för hur verkligheten gestaltar sig. Hur vi rör oss i världen har sina konsekvenser. Denna kanske väl instrumentella och präktiga överbyggnad kan måhända skymma det enskilda mötet. Men konsten är dessbättre ofta trolös mot sin skapare och ger en mer oförutsägbar och nyansrik upplevelse.

FAKTA

KONST

» Verklighetsmaskiner

Olafur Eliasson

Moderna museet & ArkDes, Stockholm

Till och med 17 januari