Omaka par i öknen

Ulrika Stahre om mötet mellan Klee och Aguéli

Ivan Aguéli: ”Afrikanskt landskap”, cirka 1914.
Foto: © Ivan Aguéli Foto: MODERNA MUSEET
Ivan Aguéli: ”Afrikanskt landskap”, cirka 1914.
KONST
Paul Klee: ”Kairuan, framför porten”, 1914.
Foto: © Paul Klee
Paul Klee: ”Kairuan, framför porten”, 1914.

För ett par år sedan utkom den lilla romanen Århundradets sommar 1913, som handlade om en grupp konstnärer och författare vars spår korsades detta år – eller inte korsades alls. Kulturjournalisten Florian Illies lyckades samla dem alla i ett evigt nu, i en samtidighet som blev tydligare och mer samtida än någonsin. Året innan första världskriget bryter ut är den europeiska kulturen i högform. Rilke, Freud, Stravinsky, för att inte tala om futurister och kubister.

I samma hektiska tid – och med liknande individualiserad historiesyn – tar Moderna museet avstamp när man nu, en smula krystat, låter Paul Klee (1879–1940) möta Ivan Aguéli (1869–1917). Året är 1914, båda befinner sig i Nordafrika; Klee i Tunisien och Aguéli i Egypten. En av dem har bara tre år kvar att leva. De träffas aldrig, vare sig där eller i det Paris de båda tidigare bott.

De var stundom verksamma i ett Europa som kunde ha blivit något annat. ­Ivan Aguéli var sökaren, anarkisten, den muslimske mystikern, swedenborgianen. Med Klee delade han framför allt känslan för den outsägbara, mystiken, naturen. Det kosmiska ögonblick som blänker någonstans bakom de mättade färgerna, glimrar i de till synes barnsliga tecknen. Paul Klee, alls inte lika politisk som en gång Aguéli, odlade en rastlöshet i stil- och uttrycksmedel som blir överväldigande när så pass många av hans verk visas samtidigt.

Som utställningens curator Fredrik Liew uttrycker saken, så flätas de båda konstnärernas verk samman och kompletterar varandra: Klees variationer spelar med Aguélis baslinje. Den svenske konstnärens ständiga upprepningar av ungefär samma motiv – öken, oas, moské, palmer – framstår mer som en terapi, ett tidsfördriv, än som något han ville utveckla. Aguéli var av olika skäl ointresserad av att ställa ut sitt måleri, även om han också lät sig övertalas vid enstaka tillfällen.

De två har vissa stildrag gemensamma, som till exempel ett ivrigt användande av olika geometriska former. Detta delade de också med väldigt många andra. Om man ska söka något som förenar dem så är det kanske de stora anspråken i de små formaten: vi möter hela universum, tillvarons gränser, både någonstans i den höga, nordafrikanska himlen och i de chifferartade Klee-målningarna.

Att väva ihop dessa två är en bedrift, och visst finns det andra konstnärskap som kanske ligger närmare varandra. Men det roligaste är att Klee/Aguéli får mig att tänka på åren runt sekelskiftet 1900. Då var mycket mer möjligt. Detta är en premiss som styr hela utställningen. Den har höga anspråk, nämligen att få oss att se (konst)-historien på nya sätt.

FAKTA

KONST

Klee/Aguéli

Moderna museet, Stockholm

T o m 24 april