Kors, vilka gravar

Camilla Hammarström ser döden få nytt liv

1 av 4 | Foto: MATTIAS LINDBÄCK
Leif Elggren, ”Sovsal för de döda”, (2016).
KONST
Leif Elggren, del av ”Sovsal för de döda”.
Leif Elggren, del av ”Sovsal för de döda”.

Att ramen kring livet utgörs av döden är något melankolikern ihärdigt grubblar på. De flesta andra försöker låta bli att tänka på det. Om man i varje stund är uppmärksam på att slutet i princip kan inträda när som helst, blir det svårt att ta sig fram i vardagen. Ändå är det en fråga som ingen kommer undan. Hur vi förhåller oss till döden kommer delvis till uttryck i hur vi vill ordna våra begravningsplatser. Ska de vara stillsamma, avgränsade områden för kontemplation eller mer parklika ställen där männi­skor samlas också för andra aktiviteter än att minnas de döda?

Bakom Nordiska museet på Djurgården i Stockholm kan man i sommar besöka ett parkområde med konstverk som utforskar utformningen av just begravningsplatsen. Fyra konstnärer (Lars Bergström, Stefan Karlsson, Tomas Lundberg och Cecilia Runesson) har tagit initiativet till utställningen som vill ge nya perspektiv på minne och död. Här vill man slå ett slag för en plats som är en integrerad del av stadsplaneringen och en naturlig del av vardagslivet.

Mitt i den cirkulära utställningen finns en öppen yta med ett solur och en ålders­trappa. Skuggan från soluret vandrar över de olika åldrarna, samtidigt som ålderstrappan också är en sittplats för samtal. Olika ytor för lek finns mellan konstverken, bland annat ett gungbräde som är nedsänkt i ett jordschakt – en minst sagt dov lekplats som nog ger de vuxna rysningar men som barnen förmodligen älskar.

Leif Elggren bidrar med en svart fyrvåningssäng som reser sig ur marken och erinrar om sömnen som ett syskon till döden, men samtidigt går tankarna även till koncentrationslägrens staplade sängutrymmen. I en flaggstång hänger en flagga med ett kors, den mest traditionella symbolen i dödsannonser. Men här blir den också en påminnelse om de förbrytelser som skett i kristendomens namn. Det hela har karaktären av minnesmärke, mer än grav.

Även Mandana Moghaddams gjutna betongresväskor – utspridda som tunga, stumma lämningar efter de som dör på flykt från krig och förföljelse – har karaktären av minnesmärke. Det är ett enkelt och effektfullt verk som hade passat bättre nere vid vattenbrynet, men utställningen sträcker sig inte så långt. Den begränsade ytan får bära många uttryck vilket blir en aning problematiskt, konstverken får inte det svängrum de behöver.

Det som klarar sig bäst är Ulrik Samuelsons väldiga inglasade mausoleum med en svärtad höhässja. Här går tankarna förstås till raderna i Wirséns psalm En vänlig grönskas rika dräkt där ”Allt kött är hö/ och blomstren dö/ och tiden allt fördriver…”.

Precis som i psalmen så har förgängelsen här en stark skönhetsverkan. Ulrik Samuelson menar i katalogen att all seriöst syftande konst är försök till gestaltningar av förhållandet mellan de oförenliga storheterna liv och död. Jag tänker att det kanske är förklaringen till att flera av konstnärerna egentligen inte håller sig till ämnet gravvård, utan helt enkelt gjort konstverk i egen rätt som kanske inte skiljer sig så mycket från vad de skulle göra i vanliga fall. Att döden är ohjälpligt åtskild från livet men samtidigt paradoxalt nog sammanflätad med det gör att problematiken alltid finns där om man vill säga någonting om världen.

En som emellertid öppnar ett rum för tankar kring sorgens och gravvårdens former är Anna Koch, som i sitt ljudverk Magiska formler (i samarbete med ljudkonstnären Tomas Björkdal) låter besökaren gå runt på platsen med hörlurar och en sten i handen. Brottstycken av ljud ackompanjerar rösten som gör nuets förhållande till det förflutna akut under det att besökaren utför en egen koreografi genom att röra sig i parken. Här är döden inte en bild, utan något som händer i det levande.

FAKTA

KONST

» Döden – en utställning om livet

Galärvarvsparken, Stockholm

Till och med 4 september