ÅSIKT

Partysnortande går före lojalitet

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Ulrika Kärnborg.
Ulrika Kärnborg.

Veckan som gick bjöd på en politisk händelse värd att lägga på minnet. Den var inte så stor – och den sipprade genom medierna förklädd till skvaller – men den fick mig att haja till.

Jag tänker på riksdagsledamoten Fredrick Federleys (C) uppgift om att partiledningen tvingat honom att genomföra ett drogtest.

I Federleys nya bok Bara jag som Expressen fått ta del av beskrivs händelsen och Federleys känslor för sina kollegor i politiken. De är frostiga som lingon i november.

Efter att ha fått känna på partipiskan under FRA-debatten, plus detta med drogtestet, känner han sig inte längre välkommen i partiet och säger sig vilja övervintra tills den nuvarande partiledningen avgår.

En spännande konfrontation i Studio Ett (24 augusti) mellan Federley och en faderligt tillrättavisande Anders Flanking, partisekreterare för Centerpartiet, avslöjade en generationsklyfta djup som Marianergraven. Fredrick Federley pratade oupphörligen om sin ”rätt” till en plats i partiledningen, en position han förvägras på grund av att ”partisterna” i partiet är emot hans individualism.

Han refererade till ”sina” väljare och till sina personliga framgångar i riksdagsvalet, gnällig som en farbror som fått för snål tilldelning av gratischampagne.

Men vad är politiken utan partierna, och vad är partierna utan kollektivet, massan, väljarna – medborgarna? Vad hände med tron på politiken som kompromissandets konstart, med tilliten till historiens kvarnars långsamma malande, med förvissningen om att all förändring är led i en oändlig följd av gemensamma ansträngningar i sicksackrörelse mot ett anständigare samhälle?

Efter hand insåg jag att det jag blev vittne till var narcissismens definitiva genombrott i politiken.

I vår generation lider var och varannan av just denna svårbehandlade personlighetsstörning, kännetecknad av extrem självhävdelse, bristande verklighetsuppfattning och överdriven tro på sin egen betydelse.

Det räcker med att läsa vad vissa personer skriver om sig själva på Wikipedia för att inse att formella meriter, hårt kollektivt arbete och lojalitet väger fjäderlätt jämfört med idogt facebookande, partysnortande och oblygt medieflörtande genom diverse utspel.

Om de senaste decenniernas största politiska revolution har inneburit att vi tvingats se medborgare förvandlas till konsumenter, kommer kanske nästa generation att få se sina politiker förvandlas till tomma varumärken.

I så fall hoppas jag att politiken återuppstår någon annanstans – helst långt utanför politiken.

Ulrika Kärnborg