ÅSIKT

Dödliga sjukdomar är det nya exotiska

"Bara en kultur som tar välmående för givet kan se sjukdom som något avvikande"

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Nedbrytande tankar är lyx för masochister skriver Agneta Klingspor i sin självbiografiska berättelse Stängt pga hälsosjäl. Fylld av panikkänslor städar hon undan ett fårhuvudskelett och en sten som liknar ett kranium. När hon sen får diagnosen reagerar hon med stoiskt lugn.

Ja, vad gör man när det värsta inträffar? När det, som Klingspor galghumoristiskt säger, lutar åt cancer? Skriver en bok, så klart!

Varje tid har sina tabun, sin exotism. Vad som räknas som det okända varierar – det som en epok upplever som välbekant, känns främmande i en annan, och dyker förr eller senare upp i litteraturen. Just nu är sjukdomen det exotiska.

Jag kikar lite i forskaren Katarina Bernhardssons färska avhandling Litterära besvär. Skildringar av sjukdom i samtida svensk prosa. Bernhardsson menar att det vimlar av sjukdomsbeskrivningar i samtida svensk prosa. Patografin har blivit en egen genre, Ulla-Carin Lindquists bok om nervsjukdomen ALS och Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna är några av klassikerna. Precis som Augustvinnaren, Carl-Henning Wijkmarks lilla meditation i livets slutskede, Stundande natten. Men vad är det egentligen som lockar?

Bernhardsson säger att sjukdomsskildringarna blir till en sorts exilberättelser, där den sjuke rapporterar till oss från ett okänt land befolkat av sjukvårdspersonal, medpatienter och skräckslagna anhöriga. Okänt är nyckelordet här. Bara en kultur som tar välmående för givet och ser sjukdom som något avvikande kan uppleva ohälsa och död som en resa in i något främmande.

Det gäller inte vilka sjukdomar som helst. De triviala och vanligt förekommande – som depressioner, diabetes eller övervikt – är mindre intressanta ur ett litterärt perspektiv. Samma sak var det med folksjukdomarna tbc och undernäring för 150 år sen, då var det ingen som brydde sig om att göra dem till

huvudteman. Även om de förstås fanns med bakgrund och gav relief åt skönlitterära berättelser.

Egentligen är det inte så konstigt. Man kanske kan säga att det finns gott om diffus ängslan, men ont om spänning i våra liv. För den som är mätt på sex och nakna kroppar, hyser en obetydlig rädsla för krig och hunnit tröttna på tevesända plastikoperationer, är dödlig sjukdom ändå någonting som fortfarande ger magknip.

Sjukdomen är ett andra kungarike där varje människa förr eller senare måste acceptera sitt medborgarskap, skrev en gång den amerikanska författaren Susan Sontag.