Någon på Dagens Nyheters kulturredaktion måste anse att Bengt Ohlsson har något särskilt viktigt att säga eftersom han i trettonhelgen gavs tre helsidor till sitt förfogande (DN 3 jan). ”Måste kulturen vara vänster?” var frågan, som inramades av ett bombastiskt sovjetiskt bildspråk.
Det är en intressant fråga, men Ohlsson gör inget för att bena ut den. I stället använder han sitt storartade utrymme till att kåsera kring sina ”vänstervänner”. De vet inget om sexdagarskriget; de hånar kungen för att han är dyslektiker; de överkonsumerar.
Jag känner inte Ohlssons kompisar, även om jag läst om dem i många år nu, men betvivlar inte att det finns okunnighet, lyteskomik och borgerliga vanor även bland dem. Som en beskrivning av den svenska vänstern är dock anekdoter från den egna bekantskapskretsen en svag grund att stå på.
Att ljuga ihop sin empiri gör underlaget än bräckligare.
För andra gången i DN påstår Bengt Ohlsson att jag (beslöjad som Den Radikala Kulturchefen) har skattefifflat bort bokinkomster i en lägenhetsaffär. Det är inte sant. Sant är att jag 2008 med ett helt vanligt lån köpte en lägenhet i Stockholm. Räntorna betalade jag med skattade pengar. Det var ingen avdragsgill skrivarlya via ett bolag, som Ohlsson insinuerar. Det här går att kolla upp i offentliga handlingar, men Ohlsson vill inte förstöra en bra historia som ska illustrera hela vänsterns usla privatmoral.
Sedan några månader bor jag på samma gata som Bengt Ohlsson, på det som folkhumorn döpt till ”hummerknivsöder”. I höstas stod i våra kvarter en strid om Slussens framtid. Den engagerade många kulturarbetare, bland annat genom ett stort upprop. Ohlsson berättar hur han först tänkte skriva på för att bli en i raden av bemärkta namn, men upptäcker att han egentligen hatar de saggiga gamla vänstermänniskor som formerade sig på listan, såsom Kristina Lugn och ”Wolltarna”. Han vill inte vara en av dem. Han är, inser han, inte vänster och har nog egentligen aldrig varit.
Det är sunt att Bengt Ohlsson reflexmässigt slutat skriva under saker. Jag undertecknade inte heller eftersom jag tycker att Slussen är bedrövlig i nuvarande form. Men vad Ohlsson avslöjar är att han i åratal skrivit på upprop bara för att få strålglans från andra. Namnteckningen var ett nätverksskapande som skulle gynna hans karriär. Klivet över till ”den andra sidan” är Ohlsson modig nog att ta när högervindarna blåser i orkanstyrka, när namnen på uppropen mer eller mindre passerat zenit. Nu finns det viktigare namn att smörja.
Jag skulle ha respekt för Bengt Ohlssons uppgörelse om den bottnade i ett sorgearbete över en rörelse som gjort honom ärligt besviken. Alla människor måste tänka igenom sina ställningstaganden för att inte stelna, men Ohlsson vaskar inte fram några linjer i sin tidigare eller nuvarande samhällssyn. Kanske för att han inte har någon. Och det behövs inte heller. Antiintellektualismen regerar; tiden när det krävdes argument är förbi. Det räcker med en fatabur av hån och bitterhet mot de systemkritiker som man en gång var pinsam nog att (låtsas) tillhöra.
Enligt den gängse högerpopulismen är alla kulturarbetare vänster som på skattebetalarnas bekostnad gör obegriplig konst som ingen vill ha. Bengt Ohlsson är långtifrån den marginaliserade outsider han vill göra sig till. Hela den globala borgerligheten sjunger samma visa. Tankesmedjan Axess och Svenska Dagbladets ledarsida har i åratal piskat mot ”obegriplig” konst och teater. Republikanerna i USA, Berlusconi, Sarkozy, Dansk Folkeparti ... alla klagar över vänstervridna media och kulturradikal uppfostrarnit. Sverigedemokraterna vill inte heller ha experimentteater. I Kulturdepartementet väger siffrorna tyngre än orden; skapande bedrivs bäst av entreprenörer. Göran Hägglund dundrade mot den marxistiskt och feministiskt anfrätta kulturvänstern långt innan Anders Behring Breivik tog till vapen. Jämförelsen kan tyckas halsbrytande, men man måste sätta in varje enskilt exempel i ett större ideologiskt sammanhang.
Överallt finns det författare, politiker och opinionsbildare som känner sig personligt motarbetade av vänstern och iklär sig martyrens mantel. Bengt Ohlsson är så förnärmad av kritik från Malin Ullgren, att han med rättshaveristens nit nämner henne sju gånger. Vi som läser DN förväntar oss att hon bereds svara på motsvarande tre sidor.
Bengt Ohlsson känner sig mobbad för att han vill skriva böcker som säljer. Ambitionen att nå många läsare är inget att skämmas för, men det är inte ”puddingförfattarna” som behöver oroa sig för sin framtid, för att tala med den Olof Lagercrantz som Ohlsson generande nog försöker åberopa för sin sak. Det är de som vill skriva, tänka och spela bortom allfarsvägarna som har anledning att ligga sömnlösa i högeralliansens Sverige. Bästsäljare som
Bengt Ohlsson klarar sig alltid, bland annat genom arvoderade författarbesök på bibliotek. En tredjedel av landets folkbibliotek är visserligen hotade, försvarade endast av den vänster som Ohlsson nu bespottar.
Måste kulturen vara vänster? Självklart inte. Måste samhället vara humant? Nej, inte det heller. Måste världen vara demokratisk? Ingalunda. Allt är en kamp mellan olika intressen, med eller utan analys och argument.
