Under huden

Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna var den första vuxenboken jag läste. Jag var åtta år och kunde inte låta bli. Den låg på hallbänken hemma hos min moster och den låg på mammas nattduksbord och jag såg, jag kände, hur den satte sig under huden på dem utan att de kunde eller vågade prata med varandra eller någon annan om det de läst, för då hade de varit tvungna att prata om sig själva – samma obarmhärtiga krav ställdes på alla. ”Den är bra”, var allt de sa. ”Ja, den är verkligen bra.”

Anna i den självbiografiska romanen är en 45-årig kvinna som låter sexualiteten vara livets centrifugalkraft. Hon ”behöver inte våldtas”, för hon bjuder ut sig av egen kraft. Bara för att det är roligt, varmt och skönt ”fast man är kvinna och inte ens ung”. Så drabbas hon plötsligt av mammans sippa ögon – mamman hon vill döda med ett strypgrepp – och pappans uppgivna blick. Hon skriver frivilligt in sig på psyk med hopp om att bli normal, vanlig, lagom, men kommer snart hem igen bara för att dra vidare med nya män. ”Stygg dotter. Otrogen hustru. Dålig mor. Motvillig farmor” är Annas facit över sig själv.

Vissa böcker är man för liten för att läsa, men Det mest förbjudna blev senare ett livsavgörande vittnesbörd om att litteraturen får vara privat, uppfordrande och sanningssökande. Att inga ämnen är tabu.

Det mest förbjudna från 1976 är en av Sveriges mest omdebatterade böcker och brukar ofta nämnas som portalen för den bekännelselitteratur som var konsekvensen av sin tids kvinnorörelse. Då glömmer man Sonja Åkesson, för att bara nämna ett exempel, eller Inger Alfvén, som bara några månader senare utkom med Dotter till en dotter. Det förtar dock inte Thorvalls betydelse. I dag har vi en jämn stril av självutlämnande böcker, bloggar och krönikor, men få vågar tillfoga sig själv skamstämpeln som dålig mor.

Kerstin Thorvall gjorde saker kvinnor inte får göra. Manliga genier kan obekymrat vara ”familjelata”, för att citera Ingmar Bergmans ord om sig själv, och slå mynt av det. Kvinnor kan det inte. Uppföljaren Oskuldens död inleds med en dedikation som nästan snuddar vid det manligt koketta – ”Till min äldste son, som jag övergav” – men den som läst Porträtt av ett mycket litet barn, om barnet som kryper och upptäcker världen bortom filten, förstår var orden kostar.

Samtidigt kom Thorvall undan med vissa tvivelaktiga handlingar just för att hon var kvinna. Redan i Det mest förbjudna låter hon läsaren ana en sexturism i Tunisien. På 90-talet skrev hon om sina ”dansresor” till afrikanska västkusten. Jag minns med fasa ett tv-program där hon berättade om en ung afrikan som uppmuntrad tagit sig till Sverige men nu var övergiven på en flyktingförläggning, eftersom hennes intresse hade svalnat. ”Jag pratar med honom ibland i telefon”, sa hon till en programledare som inte hade några följdfrågor. En manlig författare hade aldrig kunnat gå hem med något liknande, men för många fick Thorvall en renässans som feministisk ikon. Andra ursäktade henne med att hon var en tossig gammal kärring.

Thorvalls styrka och svaghet var just att hon gav fan i vad som passade sig. Det gjorde att männen svek henne lika många gånger som hon svek dem. Ensam dam reser ensam är en pregnant titel på ytterligare en självbiografisk roman på samma tema – hon skrev samma bok några gånger för mycket.

Kerstin Thorvall föddes 1925 i Eskilstuna och utbildade sig på Beckmans reklamskola till en modetecknare som elegant och ledigt sammanfattade en kappa eller dräkt med några få penndrag. Så kan även hennes prosa beskrivas. Hon debuterade relativt sent, som 34-åring, med Boken till dig (1959), som vände sig till unga tonårstjejer på ett dittills okänt sätt. Därefter följde en rad böcker för alla åldrar. Hon var även verksam som illustratör av både egnas och andras böcker, såsom Astrid Lindgrens Kalle Blomkvist och Rasmus (1953).   Åsa Linderborg.

Med När man skjuter arbetare fick hon 1993 ett nytt genombrott och även en manlig läsekrets. Fördjupningen av uppväxten och föräldrarnas äktenskap är en berättelse där kön och klass vävs samman och som är väl värd sitt Moa Martinson-pris. 2004 fick hon Ivar Lo Johanssons personliga pris och året därpå kom hennes sista bok, Jag är en grön bänk i Paris, ett urval av hennes dikter (red. Göran Greider). Hon var även verksam som kolumnist, bland annat i Aftonbladet.

De som kände Kerstin Thorvall vittnar om en sällsynt stor narcissism. Hon var den duktiga flickan som kom i trotsåldern först som vuxen och lika trotsigt vägrade lämna den. I denna magnifika självupptagenhet föddes en viktig litteratur som oavlåtligt luktar människa.