ÅSIKT

Hatet mot kultureliten

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

En av Sveriges mest säljande författare mejlade mig häromdan. Han skriver att han kommer ut med en ny bok i början av juni, och ber mig delegera recensionsuppdraget till någon annan än mig själv: ”Jag vet att du tycker rätt illa om allt jag skriver och det känns lite som att bli dömd utan rättegång om du tar mig i upptuktelse ännu en gång.” Han försäkrar att detta brev är ”inget utspel, inget ifrågasättande”.

Jag funderar på hur jag ska svara.

Att Aftonbladet Kultur inte låter författare välja recensenter, men att han inte behöver oroa sig eftersom vi ändå inte hade tänkt recensera hans nya bok.

Att jag hade tänkt lägga ut den på nån annan men nu bestämt mig för att skriva om den själv eftersom hans mejl inte ger mig något annat val.

Jag låter brevet bero, men det förvånar mig ändå en smula. Deckarförfattare säljer oavsett om de blir recenserade eller inte, och oavsett vilken kvalitet deras arbete bedöms ha – det är den här brevskrivaren ett gott exempel på.

Det är ett sundhetstecken att en författare visar ett sårat ego inför en kulturredaktör. Den som skriver en bok investerar mycket möda och prestige, det är klart man har rätt att blotta temperamentet inför den som inte förstår att uppskatta verket. Hellre det, än det rövslickeri som brer ut sig i takt med att kulturjournalistiken förvandlas till ”en industri att sälja varor”, för att tala med litteraturvetaren Johan Svedjedal.

Men vad ska man säga om det omvända förhållandet? Att kritiker hatar författare – inte bara ett särskilt författarskap, utan författare som sådana?

Frågan känns akut efter en artikel i Expressen för några veckor sen, där Jesper Högström avslöjar att han ”hatar kulturpersonligheter”. I veckan bloggade en av Sveriges mest namnkunniga kritiker, Jonas Thente, att han är så trött på att konversera ”kultureliten” om förment livsviktiga frågor – de har ju egentligen bara med ”dess födkrok eller amorteringar att göra”. Själv tjänar han, med fast anställning på Dagens Nyheter, hela sitt levebröd på just denna ”kulturelit”.

Vissa kan dagtinga med allt, för att få tillhöra vinnarna.

Kanske är denna syn på kultur och kulturarbetare en konsekvens av den högergir DN Kultur har gjort i vår. När Björn Wiman på första maj stolt outade sig som antisosse – redan som sexåring demonstrerade han utanför radhuset ”för kapitalism, mot socialism” – markerades paradigmskiftet. För första gången har DN en kultursida som sträcker ledarsidan handen.

Det är infekterat i kulturbranschen. I Godmorgon världen! förra veckan intervjuades Karin Olsson, min chefskollega på Expressen. Hon menar att de som oroas av nedskärningarna på DN Kultur blott och bart uttrycker ”ett personligt missnöje” för att de inte får behålla jobbet.

Om demokratins problem ändå var så enkla.

Nästa vecka: Fredrik Lindström