Krönika

Åsa Linderborg

ÅSIKT

Pinsamt om Pinter – dagboken saknar allt

Åsa Linderborg om en
otillfredställande skildring av
livet med radikalen Harold Pinter

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Sverigeaktuella Antonia Frasers nyutkomna ”Måste du gå?”, om livet med Harold Pinter, ger mig ingen ro. Dagboken, som är ett destillat från ett mångårigt äktenskap, saknar allt: smärta, svärta, kval över livsavgörande val. Den är renons på personteckningar och existentiella fördjupningar, språket pendlar mellan det klämkäcka och torftiga. Jag kastar boken i pappersinsamlingen, otillfredsställd över att inte få veta hur det var att dela liv med en intellektuell som visserligen var lika firad för sin dramatik, som obekväm i det offentliga rummet.

När Antonia Fraser träffade Harold Pinter 1975 var hon gift och hade sex barn tillsammans med en parlamentsledamot långt till höger. Pinter är radikal och blir allt rödare med åren. Han samarbetar med dissidenter som Václav Havel och Orhan Pamuk, engagerar sig djupt för Salman Rushdie, försvarar Nicaragua och Kuba, blir en allt skarpare kritiker av Israel och bekämpar med kraft Natos bombningar av Serbien. Hans sista strid handlade om det västerländska korståget mot muslimerna.

Antonia Fraser är naturligtvis en tänkande människa av egen kraft – hon är historiker med en nästan flickaktig förälskelse i franska monarker på ett sätt som jag möjligen fördomsfullt tycker borde generat Pinter – men jag undrar ändå hur det var att gå från en ideologisk famn till en annan. Det framskymtar att hon finner Pinter för radikal, men i många frågor är de aktivister ihop. Jag betvivlar inte att hennes ställningstaganden är ärliga, men ibland gränsar de till det klibbiga. Under en demonstration mot USA:s bombningar nånstans i världen, bär hon en stor vit lilja. Hon känner sig som ängeln Gabriel, skriver hon. Som vore hon en god människa, ja rent av en gudomlighet. Nån som offrar sig när hon tar ställning.

Men kanske är det bara avundsjuka jag känner från min svenska horisont, där den liberala mittfåran i tio år prövat sig fram till att acceptera våld och väld, när Fraser berättar om stora demonstrationer i vilka många av Englands främsta intellektuella deltar.

Men ändå. Det är nåt i hela det pinterska äktenskapet som utmanar den radikalism de så gärna ville stå för. De var båda noga med att Fraser var adlig, en Lady. Någon förmer. Hon klagar över pengar – när hon inte kan köpa sig ett tredje hus. Det finns ett franskt ord för såna: bobos – bohemian bourgeoisis. Progressiva människor som njuter av privilegiesamhället. Vi är många som tillhör den klassen.

Kanske är det slutsidorna som framkallar den starkaste pinsamhetsrysningen. När Pinter ligger där på sjukhuset, död efter en lång cancerstrid som knappt skildras, kysser Antonia Fraser hans ögon och säger: Dyre prins, god natt! Må änglaskaror sjunga dig till ro. Man får vara tacksam att Pinter slapp vara med om sin egen slutscen.

Nästa vecka: Ulrika Kärnborg