ÅSIKT

Han drabbas av samma öde som sina kritiker

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den sanna berättelsen om kamrat Mayta, Samtal i katedralen och Bockfesten är tre romaner som i sig räcker för att ge Mario Vargas Llosa Nobelpriset. Jag har önskat ­honom länge, och törstade särskilt i år efter en bångstyrig författare vars samhällssyn tål att diskuteras. Mina ­förhoppningar om en livgivande idédebatt kom dock på skam redan några timmar efter att Börssalens dörrar stängts om den ständige sekreteraren.

Expressens kulturchef Karin Olsson skriver att Hanna Nordenhöks invändningar mot Llosa här i Aftonbladet speglar en syn på litteraturen som rörde den en medlemsansökan till SSU. Nordenhök, född 1977, avfärdas av ­Expressens två år yngre kulturchef som en dumtrotsig tonåring. Själv anför Karin Olsson inga litterära argument för Llosa utan försvarar just (med några förbehåll, som tycks hämtade ur Nordenhöks artikel), politikern Llosa.

Nathan Sachar påstår fräckt i Dagens Nyheter att de som nu rasar mot Llosa aldrig tidigare ägnat honom en tanke. Kajsa Ekis Ekmans försök att frilägga ett genusperspektiv avhånar Sachar som ett uttryck från en kvinna som inte tål höra talas om kroppsdelar. Vissa är helt enkelt för sippa för att kunna göra en intellektuell bedömning.

Vem orkar, vem vill, delta i det offentliga samtalet när det ser ut så här?

Vänstern politiserar allt! kvider liberalerna, som tycker att alla borde utbrista i ett unisont äntligen för Llosa.

Så låter det i alla frågor. Inget får ifrågasättas. Vi har det så bra. Vi har det så fint. Kom inte stör! Håll med eller håll käft! Det var andra tongångar när Harold Pinter fick priset. Då var det starka röster som menade att dramatikerns uppfattning om Natos bombningar av Balkan diskvalificerade honom för utmärkelsen.

Även Peter Englund gör sig lustig över Llosas vänsterkritiker. Nobelpriset är inte politiskt, bloggar han, prislistan slår åt alla håll. Det är sant, men i stort sett alla som Svenska Akademien belönat är politiska varelser. Så måste det ju ­vara: bakom de flesta stora internationella författarskap

i modern tid står en stridande intellektuell. En av dem är ­Mario Vargas Llosa.

Visst måste det väl vara tillåtet att diskutera de ideologiska aspekterna av att en författare med personliga maktambitioner – den första sen Churchill – tilldelats världens finaste litteraturpris? Svenska Akademiens ständiga sekreterare behöver kanske inte ta den debatten – varför inte, förresten? – men vi andra måste ju ändå få göra det.

Avpolitiseringen av årets nobelpristagare är en förödmjukande akt av förminskning av en intellektuell som vill förändra världen. Ironiskt nog drabbas Mario Vargas Llosa av samma öde som sina kritiker, som vill ta både honom och hans litteratur på allvar.