Krönika

Åsa Linderborg

ÅSIKT

Nu har Cornelis blivit något som man säljer

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Cornelis Vreeswijk – originalet.
Cornelis Vreeswijk – originalet.Foto: BO HOLST

”Cornelis” är snygg som en reklamfilm eller en påkostad musikvideo, och regissören Amir Juan Chamdin har också mycket riktigt fötterna i både musik- och reklamvärlden. Bilderna och scenerna trillar på till Cornelis Vreeswijks geniala ord och toner, men frågan är vilken Cornelis Vreeswijk filmen försöker saluföra.

Vi som älskar Cornelis vill ju gärna tänka på honom som en charmig drummel, men den som läst Klas Gustafsons fina biografi ”Ett bluesliv” (Leopard förlag) tvingas konfronteras med mindre älskansvärda sidor. Cornelis kunde vara lynnig, sturig, elak, djupt opålitlig och svekfull, såsom missbrukare ofta plägar bli – i filmen ser man piller men inga pumpar – men mycket litet av denna bottensats kommer upp på duken. Han misshandlade åtminstone en av sina kvinnor, men i filmen har våldsamheterna reducerats till barnslig svartsjuka. Slutscenens försoning med sonen Jack, är helt gripen ur fantasin. Filmens pinsamma förklaring till att Cornelis så ofta hamnade i trubbel, är att hans barndomshem i Holland hemsöktes av nazister. Så fråntas, som så ofta, konstnären allt ansvar för sitt eget liv.

Cornelis Vreeswijk var en allt igenom politisk person, men av det märks inte mycket. En scen vill tvärtom fånga hans dubbelmoral, att han som kommunist under en skånsk sejour bodde i en stor stenkåk.

Jag vet inte vad som driver filmmakarna att avradikalisera Cornelis, men kanske är det ett slags missriktad omtänksamhet – nu för tiden anses det ju pinsamt att vara vänster. Men Cornelis var ingen medlöpare. Hade han levat i dag, hade han aldrig avstått från att häckla regeringen Reinfeldt bara för att det är inopportunt att vara regimkritiker. Och vem hade inte velat höra honom sjunga en samba om arbetslinjen? En visa i valstakt om språktest för invandrare. Eller en blues om hur Polaren Pär sitter på Socialen, där det förr bara fanns pundare, men nu mest utförsäkrade familjeförsörjare.

”Cornelis” är en film som aldrig bränner till, blir farlig eller ens ger nåt att fundera över. Därvidlag liknar den mycket av annan svensk film jag sett i år. Den tecknar ett småmysigt porträtt som går att marknadsföra till många. Klas Gustafson berättar i Expressen att man nu kan köpa alla möjliga Cornelisattiraljer – till och med whiskeyglas.

Vad Cornelis själv skulle ha tyckt om att bli kitsch och geschäft förstår man av hans oändligt vackra tolkning av Evert Taubes ”Sjuttonde balladen”. Sällan har integriteten besjungits så poetiskt, om borgerlighetens lika delar av förakt och fascination för bohemen som går sin egen väg och hellre galer högt än kacklar som alla andra kycklingar i redet: ”Det kostar på att hålla fred, Gud vet/ med den som tigger mig att jag ska sjunga”. Mannen som vägrade sälja sig har blivit en vara bland alla andra.