Aftonbladet
Dagens namn: Ragnar, Ragna
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Schack med Lenin

Åsa Linderborg svarar om klasshat, folkförakt och DN Kulturs problem med kulturradikalismen

Får man hata klassamhället? Får man hata sociala orättvisor?

Nej, svarar Dagens Nyheters litteraturkritiker Jens Liljestrand. Han har hört Johan Jönson läsa på Dramaten ur sin diktsamling med.bort.in. och känner att så här får det fan inte gå till.

Liljestrand har fördrag med Jönsons poesi så länge den vilar stilla mellan bokpärmarna. Det är när Jönson tar dikten i sin mun, får andra att lyssna till orden, och dessutom inhöstar stora applåder, som Liljestrand skriker stopp och belägg.

Vi lever i världens mest jämlika land, upplyser han oss. Visst finns det skillnader men knappast nån anledning till förbittring och konfrontation. Jönson kan ”stoppa upp sitt klasshat i röven”.

Så har bara den råd att resonera som befinner sig på den vinnande sidan i det svenska klassamhälle som snabbt och våldsamt vidgar sina klyftor. Den som tror att klassamhället dog med barnbidragets införande 1937.

 

Klasshatet har sina objektiva förklaringar, som Anders Johansson konstaterar.

Orättvisorna sitter i plånboken, i tänderna som inte kan lagas, i kroppen som värker, i maten man äter, i språket som inte räcker till, i makten man saknar och i självförtroendet som inte finns.

I skammen över att inte ha råd.

Är det nåt som Johan Jönson skildrar på djupet, så är det den fattiges självhat. Över att maktlösheten är så förlamande, att det enda man orkar göra är att fantisera om nåt så meningslöst som att trycka kuken mot handdukarna i Bromma. Efter arbetsschema (2008) präglas mer av hat mot än solidaritet med dem som är i samma hopplösa situation som diktjaget själv. Men Jens Liljestrand ser bara det hat som riktas mot de som när sig på underordningen.

 

Jag förstår den som låter skammen över fattigdomen och vreden över orättvisorna slå över i hat mot de privilegierade – mot höginkomsttagare som jag själv. Mer abstrakt än så är inte samhällsstrukturen.

Klasshatet riktar sig uppåt, mot dem som har makt. De privilegierades motsvarande känsla är folkförakt. Först när de underprivilegierade mobiliserar sig och blir upproriska, övergår föraktet i hat.

Klassföraktet har många ansikten. Det yttrar sig i allt från låg lönesättning och spefulla kommentarer över dem som åker finlandsfärja, till rättframma förslag om att demokratin måste inskränkas. När populasen i Europa hade mage att motsätta sig nedskärningarna, tyckte Björn Wahlroos, styrelseordförande i Nordea – där svenska staten är storägare – att demokratin gått för långt (Studio ett 18 april). Det krävs andra åtgärder, menade han. När den grekiska situationen nu i veckan tvingade fram ett nyval, uttryckte Sydsvenskans ledarskribent Niklas Eriksson samma tankegång (P1 Morgon 15 maj).

Det är sånt här – borgerlighetens rädsla för demokratin – som vi borde diskutera, men Jens Liljestrand viger hellre sin tid åt att jämställa Breiviks hat mot kulturmarxisterna med Johan Jönsons hat mot klassamhället (även om han medger att rashat är något värre än klasshat).

 

Jens Liljestrands artiklar publicerades i Dagens Nyheter den 28 april och 10 maj. De vittnar vältaligt om DN Kulturs nya hållning: Portalartiklarna, de som utgör kultursidans själva imperativ, riktar sig mot vänstern och dess påstådda makt över särskilt kulturen. Oavsett om man tycker kursändringen är bra eller dålig, är den tydlig för alla – utom för kulturchefen Björn Wiman. Han har inte flyttat DN Kultur en millimeter, menar han. Den som påstår nåt annat är en ”politisk kommissarie” (DN 13 maj).

Det är möjligt att Björn Wiman faktiskt inte ser positionsförskjutningen. Som liberal anser han sig definitionsmässigt stå i mitten och bara företräda det ”sunda förnuftet”. Jag tror dock mer om Wiman än så. Jag tror han förstår att publiceringen av Bengt Ohlssons illa underbyggda litania om vänstern och makten är långt viktigare än texten i sig.

Jag menar att Wiman brutit med den kulturradikala traditionen inom liberalismen (Aftonbladet 6 maj), men själv ser han sig tvärtom som kulturradikalismens fanbärare. Kulturradikalismen, skriver han självberömmande, ”misstror alla stora system, den ifrågasätter alla dogmer och stelnade strukturer”. Han sammanfattar: ”Det säger sig självt att bokstavstrogna marxister alltid haft problem med en sådan rörelse.”

När Wiman med ett penndrag skriver bort marxismen ur den kulturradikala traditionen är han originell nog att revidera hela den västerländska idéhistorien.

Marxismen har vindlat och utvecklats i mer än ett och ett halvt sekel. Det finns en massa olika marxismer, så vilka talar Björn Wiman om när han talar om de som är ”bokstavstroende”?

För Wiman är alla marxister bokstavstrogna. Det är en klassisk liberal hållning, att jämföra marxismen med en irrationell religion.  Wiman väljer dock att endast namnge ett exempel: Lenin. Lenin var ”bokstavstroende marxist”, alltså var han inte kulturradikal.

Det finns en Lenin före och en efter revolutionen 1917. Han var modern i vissa frågor och gammalmodig i andra – precis som August Strindberg, som Wiman djärvt nog ställer upp som Lenins antites.

Det intressanta är emellertid inte Lenin, utan att hela den europeiska arbetarrörelsen under tiden för den ryska revolutionen var ett emancipatoriskt projekt med gemensamma referensramar till upplysningen och franska revolutionen. Målet var att förändra samhället på alla nivåer: socialt, politiskt och kulturellt.

 

Min poäng är att Lenin öppnade för en ny kultur, att han inledningsvis försökte skapa en dialog mellan alla radikala kretsar. Konstnärer, författare, skådespelare, pedagoger, arkitekter ... deltog i samtal om hur revolutionen skulle genomföras och förvaltas. Socialismen, förstod han, skulle aldrig lyckas utan kulturarbetarna.

Det gjorde den inte heller. 

Den påbjudna, kvävande och till sin funktion antidemokratiskt maktförhärligande kulturkonservatismen – förgudningen av Lenin är bara ett exempel – slog fullt igenom med Stalin. När Partiet blev den nya machiavelliske Fursten, för att tala med den kulturradikale kommunisten Gramsci. Förklaringarna till den sovjetiska tragedin är flera, men knappast att Stalin hade förläst sig på Marx.

Den här utvikningen är inte ett bevis på att jag är okänslig för alla de intellektuella – kulturradikala som kulturkonservativa – som landsförvisades, avrättades eller självmant tystnade redan under Lenins tid. Jag säger bara att historien är komplex. Den som likt Wiman ställer upp Lenin på schackbrädet måste veta vilken häst – eller kanske bonde? – hen spelar med.

Tyska revolutionen 1918 är ett stoltare exempel på den marxistiska kulturradikalismens emancipatoriska historia, som jag skrivit om tidigare (Aftonbladet 11 augusti 2009). Den födde Weimarrepubliken med dess blomstrande kulturliv i alla ideologiska schatteringar.

 

Problemet i dag är att det emancipatoriska projektet har avstannat. Politiken nu handlar om huruvida vi ska kunna ta tillbaka ens ett uns av vad vi blivit fråntagna de senaste decennierna.

Det är ur det perspektivet som månaderna med Håkan Juholt blir intressanta. Juholt, som den fördomsfrie kulturradikalen Wiman jämförde med Jeppe på berget – pöbelrepresentanten som vältrade sig i grevens säng under falsk täckmantel.

Visst hade Juholt personliga tillkortakommanden, men struntar vi i Juholts person för en stund, ser vi att politiskt var han den förste socialdemokratiske partiledaren på åratal som visade en ärlig vilja till social utjämning – till att det emancipatoriska projektet skulle skaka i gång igen.

I dag är de ökade klyftorna återigen en ickefråga i politiken.

Wiman påstår att jag vill ha åsiktskongruenta kultursidor. Det är självklart inte sant, men jag saknar den maktkritiska kompass som tidigare utmärkt DN Kultur. Inte för att få min världsbild bekräftad, utan för att DN Kultur har tagit sitt ansvar för att medelklassen ska stå på en humanistisk, socialliberal grund.

Kulturradikalismen, skriver Wiman, ”är en livshållning som slår mot alla system och dogmer”. Det är sant, men det betyder ju inte att en kulturradikal måste vara renons på ideologisk övertygelse och teoretisk begreppsapparat. Tvärtom! Allmänt ”frisinne”, som Wiman koketterar med, utmanar ingenting, räcker ingenstans.

På 40-talet tog Herbert Tingsten och Ingemar Hedenius strid mot kyrkan och monarkin. På 60-talet tog Olof Lagercrantz strid mot USA-imperialismen. (För att nämna just DN-liberaler.) Så frågan är: Vilka nuvarande ”system och dogmer” vill kulturradikalen Björn Wiman att kulturen ska hjälpa oss att synliggöra och kanske till och med kullkasta? Är de livsbetingelser som gör människor så desperata att de känner klasshat ett av de system som ska problematiseras? Eller är hatet och orättvisorna bara en dogm?

 

I väntan på svar vilar jag i en strof ur kulturradikalen Lars Forssells Oktoberdikter (1971) om Lenin:

Det finns inga skäl för optimism/

Det finns inga skäl för pessimism/

Det finns skäl för revolution

Med de orden vill jag lika lite som Forssell uttrycka nån önskan att rent fysiskt skada borgarklassen och dess rörelseintellektuella. Jag säger bara att det är dags att organisera samhället på ett annat sätt än vi gör nu. Om publiken på Dramaten verkligen menar allvar med sina entusiastiska applåder för Johan Jönsons poesi, finns det alla möjligheter.

 

SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet