Krönika

Åsa Linderborg

ÅSIKT

Förtrycket födde hatet

Åsa Linderborg: Väst har själv skapat den islamistiska terrorn

Irakiska fångar torterades och förnedrades av USA-militär i Abu Ghraib-fängelset i Irak. Foto: Washington Post
Irakiska fångar torterades och förnedrades av USA-militär i Abu Ghraib-fängelset i Irak. Foto: Washington Post
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det finns ingen ursäkt, ingen förståelse att visa, ingen förmildrande omständighet att dra fram för att förklara att tolv människor har avrättats på en tidningsredaktion. Det finns heller inga ord för att beskriva terrorism, varhelst den än uppträder – varje enskild tragedi trotsar språket. Det är lättare att hitta känsloord för den våldsamma islamismen: den är vedervärdig. Men pratar vi om islamismen måste vi sätt in den i en kontext, i en rad omständigheter som går bakåt i tiden, och det inte ens särskilt långt.

När västmakterna – i strid med folkrätten – anföll och ockuperade Irak 2003, var det många som förutspådde just det här: vedergällningarna kommer bli massiva och helt irrationella. Vi som då stred mot ”War on terror” anklagades för att gå terrorismens ärenden, men den enda slutsatsen att dra, då som nu, är att väst inte kan hålla på och kriga på det här sättet, för det leder till extremism.

Det är ingen slump att IS etablerar sig med full kraft i Fallujah, som för tio år sen var symbolen för motståndet mot USA:s ockupationskrig. En stad som bombades sönder och samman innan de överlevande lämnades vind för våg utan fungerande infrastruktur. Det vittnar om den irakiska statens totala sönderfall, vilket var precis det ockupationskritikerna varnade för.

Afghanistan ett annat exempel. Först trasar ryssarna till landet och talibanrörelsen föds – understödd av USA – och därefter jänkarna. Ryssarna har även förvandlat Tjetjenien till en rykande ruinhög, också med islamistisk terrorism som konsekvens.

För en av männen som i skrivande stund jagas för attentatet ska, enligt uppgifter, Abu Ghraib ha varit en vändpunkt. Den kränktheten han som muslim – eller bara människa – upplevde inför bilderna av fångar med huva och elektroder kan ingen ta ifrån honom. Orättvist nog gick han lös med en kalasjnikov i just Frankrike, som hade integritet nog att inte delta i ockupationen av Irak. Men även Frankrike är en gammal kolonialmakt som härjat i Mellanöstern, och som har en djävulskt aggressiv historia med Algeriet. Det är de erfarenheterna som sitter i den franska förortsbetongen.

Västländerna har i praktiken gjort sitt yttersta för att befrämja islamismen. Ett exempel är Saudiarabien, som USA har hållit under armarna sjuttio år. Det är i Saudiarabien den ideologiska kraften finns, och även pengarna. Sen decennier är man världens främsta sponsor av islamistisk terrorism. Även Sverige har valt att stödja Saudiarabien, vi vill ju till och med bygga vapenfabriker där.

Enligt principen min fiendes fiende är min vän, har kaoset i Syrien (och Libyen) utnyttjats på ett sätt som visar hur kortsiktigt stormaktstänkandet fungerar.

Ett av de stora problemen med Mellanöstern är att där inte finns en arbetarrörelse, eftersom den har slagits ner, fängslats och fördrivits. Det enda som finns för det stora flertalet fattiga, är mer eller mindre religiösa organisationer. 

De sekulära ideologierna har misslyckats med att skapa progressiva regimer som hävdar landets intressen gentemot stormakterna. Egyptens Nasser är det bästa exemplet. Efter honom kom en USA-stödd diktator och nu en militärjunta som man finansiellt stödjer.

Ett historiskt exempel som vi aldrig talar om, är kuppen mot Irans premiärminister Mossadeq 1953. När han under starkt folkligt tryck försökte nationalisera landets olja, iscensatte Churchill och Eisenhower en statskupp. Shahen av Iran blev deras följsamma man till 1979. Tyvärr var det prästerna som sedan tog över, inte arbetarrörelsen, men det är inte konstigt om landet hyser en USA-fientlighet.

Vad som mer än nåt annat skapat de största såren i historiens blodiga buk, är Palestinafrågan. I sextio år har västvärlden stöttat vad som måste betecknas som ett folkmord – vilket har lett till en ökad islamism även där.

I Frankrike attackeras moskéerna – där som här – vilket spelar islamisterna rätt i händerna, eftersom det ökar radikaliseringen. Tvärtemot vad Nationella fronten påstår, eller Sverigedemokraterna hos oss, är det inte ickemuslimer som påtvingas islamiseringen; det är vanliga muslimer som drabbas av denna dogmatiska tolkning. Det är de som avkrävs den rätta, sanna tron, som helt saknar stöd i urkunderna.

Det är inte västvärldens fel att Stephane ”Charb” Charbonnier, Georges Wolinski, Bernard ”Tignous” Verlhac, Jean ”Cabu” Cabut, Bernard Maris, Michel Renaud, Philippe ”Honore” Honoré, Mustapha Ourad, Ahmed Merabet, Franck Brinsolaro, Elsa Cayat och Frédéric Boisseau är döda. Det ansvaret bär bara de som öppnade eld. Vi – allihop, även vänstern – måste prata om islamismen, men vi kan inte göra det utan ett historiskt perspektiv.