ÅSIKT

Högerns försvar av satir rena hyckleriet

Åsa Linderborg: Satiren behöver svängrum för den ska göra ont

1 av 5
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ansvaret för massakern mot Charlie Hebdo och efterspelet i den judiska matbutiken är bara terroristernas. Såna här attentat kommer att upprepas, och ansvaret kan aldrig vara nån annans än den som dödar.

Jihadismen är en ”vedervärdig ideologi”, skriver Expressens politiska chefredaktör Anna Dahlberg. Det är sant. Jihadisterna hämtar näring ur en helt utflippad tolkning av Koranen. Men det är inte hela förklaringen. Även västmakternas agerande måste diskuteras.

Dahlberg snuddar vid det nånstans i utkanten av sitt medvetande. Hon medger motvilligt att västmakternas stöd till mujahedin i Afghanistan på 80-talet har ett visst förklaringsvärde, liksom Bush korståg. Men inte mer än så.

Den svenska högern måste sluta mumla om Bush korståg.

USA:s angreppskrig mot Irak har kostat ett par miljoner människoliv, om man inräknar sanktionsoffren. Men västs historia i Mellanöstern börjar inte där. Även om vi inte ska gå hur långt bak i tiden som helst, väger ändå Palestinafrågan – olöst sedan 1948 – tungt. Det var palestiniernas öde som fick Usama bin Ladin att iscensätta 9/11. Det betyder inte att det är staten Israel och dess beskyddare som ansvarar för att al-Qaida attackerade USA, men att tänka bort den israeliska apartheidpolitiken ur historien är omöjligt.

Västmakterna får omedelbart syndernas förlåtelse för sina brott mot mänskligheten. Att de dubbla måttstockarna väcker ursinne i den muslimska världen är inte märkligt.

Irakkriget var en katastrof, det är numera alla överens om. Med facit i hand låtsas liberalerna att de hela tiden var kritiska till USA:s invasion. I själva verket hejade de på. En av de största krigshetsarna var Anna Dahlbergs företrädare PM Nilsson. I debatten, som rasade under ett par års tid, kallade han mig ”fascist” och ifrågasatte att Schibsted alls kunde publicera mina texter.

Så mycket för den yttrandefriheten. 

Anna Dahlbergs huvudbudskap är att vänstern har ”relativiserat” jihadismen. Om man beaktar liberalernas acceptans för eller direkta stöd till diverse islamistiska stater och allsköns blodtörstiga ”frihetsrebeller” känns anklagelsen orättvis. Men kanske kan även vänstern idka självkritik.

Det finns inget progressivt med jihadismen, och vänstern skulle därför kunna skriva hur mycket som helst om den. Men den radikala positionen har i stället varit att försvara muslimers rätt att bo i Europa. Att bekämpa rasismen, och högerextremister som attackerar så väl moskéer som synagogor. Att försvara rätten att klä sig som man vill. (Anna Dahlberg har för övrigt skrivit bra om niqabhetsen, som började just i Frankrike.)

Det progressiva har varit att ifrågasätta ”war on terror”. Och terroristlagstiftningen som drabbar en massa oskyldiga. Två exempel är särskilt flagranta:

På USA:s begäran fick tre ”somaliensvenskar” 2001 sina tillgångar frysta, helt utan skäl och formell anklagelse. Det tog flera år innan de kunde arbeta igen. Samma år skickade Sverige två oskyldiga ”egyptensvenskar” till tortyr i Egypten. Till den ”blinda vänstern” räknar Anna Dahlberg Aftonbladets rättsexpert Oisín Cantwell, som år efter år har skrivit om den här typen av fall.

Den progressiva positionen i kampen mot terrorismen har varit att försvara yttrandefriheten. Som andra redan har påpekat, är det ett hyckleri av galaktiska proportioner att företrädare för Vita huset paraderar genom Paris samtidigt som Chelsea Manning sitter fängslad på 75 år. Eller Cameron, som tvingade The Guardian att slå sönder hårddiskarna med Snowdenfilerna.

I onsdags greps den franske komikern Dieudonné efter ett inlägg på Facebook, där han säger sig sympatisera med en av terroristerna. Osmakligt, visst, men är det inte just det Charlie Hebdo hyllas för? Den är ju så viktig, för ”den slår där det gör som mest ont”, för att citera Svenska PEN:s ordförande Ola Larsmo. Frankrike har väckt åtal i 54 fall där brottsrubriceringen är ”ursäktande av terrorism”, enligt en ny lag från november förra året, som kallas ”French patriot act”.

Hyckleriet är stort även i Sverige.

DN-liberalerna hör till dem som nu säger att satir är det viktigaste som finns. Man tycks helt ha glömt att man i november 2010 avpublicerade Rockystrippen ”Judarna på Bonniers” som anklagades för antisemitism (när den i själva verket driver med antisemitismen). Aftonbladet Kultur publicerade den då med tillstånd av Martin Kellerman, och vi har fått rätt att göra samma sak i dag.

Aftonbladet har i fyrtio år odlat satirkonsten, och jag vet inte hur många teckningar vi fått fan för. Inte minst av Expressen, som nu – med rätta! – beröms för sin tecknade förstasida.

Våren 2006 sa Fredrik Reinfeldt i Aktuellt, att det var väldigt obehagligt att SSU satiriserade honom som en varulv. Bilderna distribuerades från particentralen, och Socialdemokraternas kommunikationschef kände sig tvingad att ta avstånd från tilltaget. Hon gjorde det i P1 den 28 februari 2006, på tjugoårsdagen av mordet på Olof Palme. Det var Palme som fick låna ut sitt ansikte som pilkastningstavla i ungmoderaternas lokaler. Några veckor senare var det Sven-Otto Littorins tur att bli ”störtförbannad” över Pontus Lundkvists kreativitet.

I senaste valrörelsen polisanmälde Moderaterna en teatergrupp som klätt ut sig till valarbetare på Sergels torg och delade ut flygblad med korrekt återgivna citat ur Reinfeldts bok.

I juli 2011 polisanmälde Svenska Dagbladet Galago för en bloggpost där Rebecca Ahlberg drev med tidningens ledarskribent Per Gudmundson. I en intervju med ETC sa SvD:s informationschef, att satirförlaget Galago är ”en miljö där man inte är främmande för våld”.

Nu kräver Ivar Arpi, från samma ledarredaktion, att alla svenska tidningar ska publicera teckningarna från Charlie Hebdo.

Jag tyckte först att Aftonbladets ansvarige utgivare gjorde en felbedömning som inte tapetserade med de bilder som hela världen pratade om. Nu ställer jag helhjärtat upp på beslutet. Man kan visa solidaritet med de mördade kollegorna på andra sätt än att sprida bilder som man i alla andra lägen skulle sagt nej till.

Aftonbladet initierade för övrigt en översättning av hela Charlie Hebdo, minus ett par bilder som hetsar mot folkgrupp, i sampublicering med bland andra DN. DN hoppade av, men påstår ändå i en text att det var Aftonbladet som fegade ur. (Läs Jan Helins blogg 14 jan)

Vi tryckte inte Muhammedkarikatyrerna när det begav sig. Lars Vilks rondellhund har Aftonbladet Kultur publicerat, i en artikel där Jan Guillou å ena sidan försvarar Vilks rätt att testa yttrandefriheten, å andra sidan uttrycker sin tröttnad på att yttrandefriheten alltid måste testas på muslimerna. Nu publicerar vi den igen.

När kulturskribenter försvarar Lars Vilks, är det alltid med ett ”men”, konstaterar Martin Wicklin i Medierna i P1.

Men det är ju just detta ”men” som är yttrandefrihetens fundament. Försvaret för Vilks rätt att rita rondellhundar blir ju mycket starkare när det formuleras av dem som inte sympatiserar med det ideologiska i hans projekt – att mobba muslimer. Så rita på, för i helvete Vilks! Men räkna inte med att alla är villiga att dö för dina rondellhundar.

Folkpartiets Fredrik Malm, mest känd för att hitta antisemitism i varje palestinasjal, skriver att den svenska vänstern inte är Charlie Hebdo. I Sverige stryper den vänsteristiska ”åsiktskorridoren” allt som häcklar.

Det är muslimerna som Fredrik Malm uppmanar oss att skämta om i fransk anda, han nämner inte judarna. Men det är riktigt: Aftonbladet Kultur skulle inte publicera Charlie Hebdos språklek att koka en hummer/muslim. Inte heller sarkasmerna om döda romska barn eller stereotypen att judar är snåla.

Det går inte att tolka Malm på nåt annat sätt än att han nu vill ändra på den svenska yttrandefrihetslagstiftningen. Den är förmodligen världens mest generösa, men även den sätter gränser: man får inte hetsa mot folkgrupp.

Men nog vore det spännande att experimentera med Fredrik Malms uppmaning i en vecka eller två, för att se om han skulle trivas med nyordningen.

Jag lekte därför under en minut med tanken att uppdra åt nån av alla våra tecknare att illustrera den här artikeln med en klassiskt antisemitisk satir på Malms soulmate Jackie Jakubowski. Han som nu reducerar terrortragedin till blott och bart en fråga om judehat.

Idén föll direkt, eftersom den är gräsligt gränslös. Jag tror inte heller nån tecknare hade ställt upp på att dömas för hets mot folkgrupp bara för att testa om Malm verkligen menar allvar med att vi ska bli lite mer som Charlie Hebdo. Och ansvarig utgivare hade säkert konsekvent nog stoppat pressarna.

Tyvärr är Lars Hillersberg död. Det hade varit intressant att se hans kommentar till liberalernas plötsliga vurm för ”allt som slår åt alla håll”.

Istället fick Pontus Lundkvist sätta pennan i Fredrik Malm själv. Malm som för ett par år sen tog avstånd från mediernas publicering av Elisabeth Ohlson-Wallins montagefresk med kungen som äter pizza (som Silvia JK-anmälde ). Hans motivering: ”Att provocera på ett sätt som gör människor kränkta brukar inte föra mänskligheten framåt.” (Expressen 6 okt -12)

Få händelser har gjort mig så ledsen och rädd som attentatet mot Charlie Hebdo, men det här är inte platsen för privata känslostormar, utan för principdiskussioner. Möjligen kan det komma nåt gott ur sorgearbetet.

Förhoppningsvis ökar satirikernas svängrum, för satir ska göra ont.

Och kanske kan det öppna en debatt inom vänstern om islam i alla dess varianter. När vänstern ägnar sig åt den frågan, kan liberalerna och bushoisien gå i gruppterapi för att bearbeta sitt förhållande till USA och ”war on terror”.