ÅSIKT

Augustpriset – förutsägbart och fegt

1 av 4
Therese Bohman är nominerad för ”Aftonland”
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Augustprisjuryn kan inte bara nominera självklara titlar, men varje år förvånas man ändå över att några av de bästa inte kom med.

Jag har fortfarande inte hämtat mig från listan 2014, när varken Kafkapaviljongen av Tony Samuelsson eller Twist av Klas Östergren eller Lars Mikael Raattamaas diktsamling Kommunismen var nominerade. Samma år vann Lars Lerin i fackklassen. Man kan säga mycket om den kaffebordstingesten, men det var knappast sakprosa i meningen reportage, vetenskap eller biografi. Det var ögontjäneri. 

Och nu har det hänt igen.

För den som ska sammanfatta och premiera bra litteratur år 2016 torde tre titlar vara självklara.

Malte Perssons Om Ofissim är en av de mest egensinniga prosatexter på mycket länge, den är så lekfullt rolig så man blir lycklig. Finns inte med.

Med romanen Miira dundrar Eija Hetikivi Olsson fram med ett eget språk, ett slags feministisk, furiös underklassvenska som jag inte läst någon annanstans. Finns inte med. 

Nina Björks Drömmen om det röda, en biografi om Rosa Luxemburg är det här århundradets djärvaste sakprosaprojekt – hon skriver om socialismen, om att offra allt man har i kampen för en helt annan värld än den här människofientliga kapitalismen vi lever i. Finns inte med.

I Augustprisvärlden får inget vara farligt, ta ställning, bråka, utmana – det ska vara så långt från August Strindbergs temperament och samhällssyn som möjligt. Jag blir så förbannad att jag vill kasta grejer runt omkring mig.

Så vad fick vi i stället?

Therese Bohmans Aftonland, en idéroman om ensamhet, som jag älskar. Väntad var också Linda Boström Knausgårds Välkommen till Amerika. Det är en roman som är lite tunn, inte för att den är blott nittio sidor. Självklar var även språkekvilibristen Lina Wolffs De polygotta älskarna, en rätt häftig historia som inte riktigt fängslar mig.

Inte heller överraskar Niklas Orrenius Skotten i Köpenhamn om Lars Vilks, en något spretig bok som inte når fram till huvudpersonen men som fungerar som tidsspegel av yttrandefriheten och terroristjakten.

Här finns också Elisabeth Åsbrinks 1947, hon är ju en sån där författare som abonnerar på det etiska och därför alltid blir nominerad, även när boken inte håller (som den här gången).

Överraskande däremot är Charlotta von Zweigbergks reportage Fattigdomsfällan. Ja ja, bra bra! Det här är en riktigt viktig bok om hur samhället sviker den som blir sjuk.

Jag är glad att Augustjuryn påminner mig om att läsa Felix Heintzenberg och Ole Jörgen Lioddens bok om Arktis.

Men gladast är jag för Lars Noréns En dramatikers dagbok 20132015 om dottern, åldrandet och döden, framplågad med en språkhantering som just nu saknar motstycke.