Äckligt, TV4

Du kan inte nå mig i morgon”, säger jag till mäklaren, ”för då är jag inlåst i Big Brother-huset”. Han är tyst i en sekund och frågar sen: ”Du har väl finansiering klar till ett sånt här boende?”.

Han tror att jag är trash för att jag ska vara med i Big Brother, och jag kan förstå honom. Jag förklarar att jag är en av 15 skribenter/journalister som under ett dygn ska få känna på hur det är att vara isolerad i ett hus där det inte finns några döda vinklar. Kameror registrerar dig vad du än gör och var du än är – vi har dock fått dispens från övervakning på toaletten – men resten filmas, även om det inte kommer att sändas på tv.

Det är naturligtvis en pr-kupp från TV4 att bjuda in oss och jag har inget bra svar på varför jag ställer upp. Kanske för att jag har skrivit om dokusåpor i flera år, då jag är intresserad av frågor som rör klass och social stigmatisering. Kanske för att jag bär ett stråk av exhibitionism.

Big Brother-huset ligger i Årsta partihallar utanför Stockholm, är inrett i lila, turkos, cerise och lika mysigt som ett Barbiedockhus av plast.

Klockan är 10 när jag sätter mig i soffan och trevande förhör mig om vilka de andra är. Tjejerna försvinner in i sovrummet som har hälften så många sängar som deltagare – så ser schacköppningen ut i detta ”sociala experiment” – men jag sitter kvar med männen i soffan. Även bland oss är alltså genusuppdelningen som den inledningsvis brukar vara i ”riktiga” Big Brother (och samhället i övrigt).

Jag har tråkigt redan från första minuten. Jag har så tråkigt att jag får ångest och funderar över om jag kan ta mig ut på nåt sätt.

Plötsligt kommer Jason, en bloggare jag säkert borde känna till. Han är försenad, men nu stormar han in i huset med stor entusiasm och plötsligt ska alla samtal föras på engelska. Jag blir förbannad. Jag kan engelska men pratar det inte, det har med min pappa att göra, det sitter djupt. Jag går in i bikten – rummet där man får ”prata av sig” inför Big Brother-kameran – och ber honom fara åt helvete.

Big Brother – en högtalarröst – beordrar oss att gå till sovrummet för att förbereda ”ett uppdrag”. Fyra personer får elektroder på rumporna innan de kläs i en kondomliknande gulddräkt. Två personer länkas samman med handklovar. Dessa ska föras genom en ställning som alstrar ström. Varje gång de stöter i drabbas de andra av hyggligt kraftiga stötar.

Det här är ju inte klokt! säger jag, som är åskådare. Jens Liljestrand, kulturskribent i Dagens Nyheter och Sydsvenska Dagbladet, som har den ena handkloven, säger att han inte vill. Jason, som får stötarna, vill inte heller.

Vi skiter i det här, säger jag. Tänk Tahrirtorget!

Det förlösande ordet, det bästa pedagogiska exemplet att uppror är rätt – och kan lyckas om man håller ihop. Vi fattar ett kollektivt beslut att skita i uppdraget. Då kommer en tjej in från kontrollrummet, och förklarar reglerna. Hon är den mest auktoritära gestalt jag nånsin sett. Vi blir rädda på riktigt, allihopa. Trots att vi är vuxna. Trots att det bara är ett spel. Trots att det är vi journalister som har makten – utan oss kommer programmet att floppa.

Någon tycker att vi ska börja förhandla med Big Brother. Att vi ska ställa upp lite grann – ”en eller ett par stötar”. Annars kanske vi blir bestraffade, det vill säga, vi får ingen fest (=alkohol). Förslaget dissas.

De riktiga deltagarna, som går in i huset i dag, måste göra som Big Brother bestämmer. Gruppen får inte samarbeta, för då blir det inget program.

Vi sätter oss igen och börjar prata. Om Solsidan. Nån hävdar att det är kvinnan som bestämmer i alla familjer. Åsikterna blir allt unknare. Jag vill fly men har ingenstans att ta vägen, om jag inte vill bada jacuzzi. Man måste sitta kvar och bemöta bedrövliga påståenden. Det är egentligen en fin sak, att tvingas prata nåt i botten, men som i ”riktiga” Big Brother blir det bara bråkigt. Jag blir otrevlig, och missuppfattar i onödan. Bredvid mig sitter Eric från Nyheter24. Han är saklig och lugn och jag önskar att jag kunde vara som han. Eller som Parisa från Nöjesguiden: smart och chosefri. Efter några dar här inne skulle även de spricka som troll i solen, men jag gör det först.

Jag går undan och läser de sista sidorna i Göran Greiders nya bok Ingen kommer undan Olof Palme. Han skriver om en tid när demokrati byggde på social organisering. I dag har vi en åskådardemokrati, där mediernas inflytande är större än nånsin, samtidigt som folk känner sig mer maktlösa än på decennier. Det enda vi känner att vi kan påverka, är vilka som ska få gå vidare i Melodifestivalen och Big Brother.

En ny tävling börjar. När musiken sätts igång, ska vi jaga en liten man med flint. Den som först klappar honom på huvudet vinner. Man kan få folk att göra vad som helst. Det är en kongenial illustration av ”arbetslinjen”. Lyd, för i helvete! Och vi gör det.

Sen börjar festen. Alla dricker måttligt, utom en som blir full och börjar dansa med sig själv, med en pall, med golvet. Två har nåt slags moves med varandra, de försöker hitta ställen att få vara i fred. Vi andra sitter och formulerar elakheter.

Ingen av oss tänker på kamerorna. Och vi har ändå inte varit där i mer än några timmar.

Vi som är inbjudna i egenskap av kritiskt tänkande journalister och dokusåpaspecialister, beter oss mer eller mindre som ”riktiga” Big Brother-deltagare har gjort genom åren: fylla, hångel, bråk, skitsnack och mobbning.

Det är nåt som händer med en när man isoleras med människor man inte känner. Utbildning, klass och förfining – allt löses upp, man blir viktlös. Den som tittar på Big Brother och säger, att vilken jävla idiot, hur fan kan hon säga/göra/bete sig så där, kan gå in i det där huset. Det spelar ingen roll varifrån du kommer, alla blir primitiva och sårbara i en sån miljö. Du kan inte spela ett spel, fejka en fasad hur länge som helst.

En vanlig kommentar från de som åker ur en dokusåpa, är att de inte tycker att de har fått visa sitt ”rätta jag”, att deras personligheter inte har fått komma fram. Men jag kan inte säga att de usla sidor som jag visade under det här dygnet inte skulle vara mina. Det var visst jag som pratade och gick runt där, jag var varken mer eller mindre äkta än den jag annars brukar vara, även om jag stundvis förvånade mig själv. Att produktionsbolaget klipper fram en bild och kontext är en annan sak.

Jag vet inte hur många dokusåpor jag har följt under åren, och min inställning har alltid varit kluven. Mot de som föraktar människorna som är med där, vilka ofta kommer från lågstatusförhållanden, har jag försvarat dokusåpan. De visar människor som man aldrig annars får se på tv, och vissa blir rätt fint utmejslade. Många blir karikerade, men långt ifrån de flesta. Mot dem som säger att det här är förnedrings-tv, att det är fascism på prime time, har jag inte längre några argument.

Den som tecknar kontrakt med TV4 om att allt som händer där inne får visas för hundratusentals tittare, vet inte vad den gör. De som säger att deltagarna ”får skylla sig själva som är med”, vet inte vad de talar om. Isoleringen ihop med okända människor triggar igång saker som man inte kan räkna ut på förhand. Det är först när man är där, eller snarare, först när man kommit ut därifrån, som man fattar vad man har sagt och gjort. Denna aningslöshet utnyttjas och exploateras av ett medieföretag som förvandlar människor, som vill komma sig upp, till varor. Kapitalismen bygger på att man köper och säljer arbete, men här är det hela liv som alstrar profit till allmän beskådan.

Segraren av Big Brother 2011 kommer ut nån gång när syrenerna blommar, efter hundra dagars isolering. Den personen har all min beundran – jag skulle aldrig klara av det och hade hur som helst röstats ut direkt – men jag kan ändå inte låta bli att undra till vilket pris man vinner en sån tävling. Och vad TV4/TV11 tjänar på alltihop. Och Aftonbladet, som kommer att skriva om det, dag efter dag efter dag.

Jag stångas med mig själv när jag går ut därifrån. Är jag moralist nu, tänker jag, som plötsligt känner mig äcklad av hela konceptet? Blev jag konservativ över en natt? I så fall är jag det, för att travestera Olof Palme, med stolthet och glädje.