Teatern som konstform har länge befunnit sig i en identitetskris. Den vill vara ”samtida”, modern och angelägen på alla sätt, men det är halvmagert med nyskriven dramatik och därför spelar man gamla säkra kort och klassiker – igen och igen.
Det skulle vara helt okej, för min del, om man bara stod för det. Om man tog konsekvenserna av att man sysslar med något delvis historiskt och musealt – och det är verkligen inget fel på det. Det har man i stora drag gjort inom operakonsten; man försöker inte dölja att opera mestadels är en historisk konstform, inte en kommentar och analys av samtiden. (Vissa mer eller mindre misslyckade undantag finns naturligtvis). Operan är förklädd och förljugen, men den står för det. Och förblir därmed inte bara underbar utan också en rakryggad och värdig konstform.
Teatern däremot är allt som oftast nere på alla fyra och krälar och förnedrar sig på de mest motbjudande sätt. I valet mellan att antingen spela historiska klassiker eller ett nytt och fräscht samtidskommenterande väljer man gärna – bäggedera, samtidigt(!) Man försöker sitta på båda hästarna och visar en aldrig sinande uppfinningsrikedom i att beslå Shakespeare, Moliere eller Strindberg med intressanta omdömen om Sverige på 2000-talet. Man får naturligtvis tröska texterna med en närmast skoningslös besatthet för att hitta någon gnutta samtid i dem.
Om man nu ska spela Hamlet, vilket naturligtvis har sitt intresse eftersom det är ett utmärkt stycke, så skulle man ju kunna stå för det. Spela pjäsen, helt enkelt. Inte hela tiden komma med så förbannat intressanta nytolkningar och ha Hamlet i moderna kläder, som kvinna, gay, dvärg, uteliggare eller rappare.
Jag skrev teaterkritik i studenttidningen Ergo i Uppsala ett par år på 1980-talet och tvingades då under stora lidanden bevittna när Uppsala stadsteater, som uppenbarligen genomled en stor identitetskris, förödmjukade sig med olika pajkastningsversioner av klassiska pjäser.
I mitt stilla sinne har jag sedan inbillat mig att det generellt sett kanske blivit bättre, men de flesta teaterbesök jag gjort på senare år motsäger tyvärr detta. Det är samma tvesovlande, samma försök att göra nya, moderna och ”uppoppade” versioner av det teaterhistoriska godset.
För ungefär hundra år sen skildes operans och teaterns vägar i Sverige, när den dramatiska teatern fick en egen scen i form av Dramaten i Stockholm (Operan heter egentligen Kungliga Teatern). Är det inte dags att skilja den historiska teatern från den samtida, och låta den vara stor konst? Punkt slut. Och låta nyskriven teater kommentera vår samtid. Svenska regissörer – sluta förnedra er!
Fredrik Lindström
