ÅSIKT

”Titta inte på pinnen, KÄNN vad jag vill ha!”

MIKAEL STRÖMBERG lyssnar på Toscanini och andra gamla hårdingar på dirigentpulten

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

100 år har Kungliga Filharmoniska orkestern varit verksam. Det kan eventuellt tyda på hur statisk en orkester är men under dessa 100 år har klangen förändrats med sina musiker och dirigenter.

Det är symfoniorkesterns paradox: som institution är den konserverande och som konstnärligt kollektiv är den utvecklande. Och det är just de estetiska sidorna man möter i en cd-box med inspelningar hämtade från arkiven: Great Recordings from the Archives.

Boxen med sina åtta cd är inget för tekniklyssnaren som avskyr flutter, svaj och brus och annat som lagt en hinna över arkivbanden. Å andra sidan är själva poängen den akustiska patinan. Reproduktionen ger oss klangen utan kropp, och samtidigt inte, eftersom kroppen finns i klangen och ändå inte i rummet, annat än som en volym av frånvaro. Trots allt är det en frånvaro, en fas i orkesterns historia, som kan återkallas igen och igen från andra sidan graven. Snacka om mystik!

Varje inspelning sätter alltså musikens vackraste och svagaste egenskap - dess flyktighet - på prov. Flyktiga tankar, fantasier, patos, kommentarer, reaktioner " lagras plötsligt som frysta utsnitt. Det hörs tydligt hur orkestern förstoras och förminskas i närheten av en Arturo Toscanini och Wilhelm Furtwängler.

Och det är antagligen inget som attraherar genusforskaren, eftersom musiken representeras av män. Män med bestämda åsikter. Samlingen är ett enda stort förhärligande av maestromyten. Det patriarkaliska ledarskapet. Ingmar Bergman sa i en intervju att han valde regin framför musiken eftersom han saknar tonminne, "Regissör och dirigent är ändå ungefär samma jobb". Det vi möter på dessa klassiska inspelningar från 1938 till 1978 är några av världens största (musik)regissörer.

Det är tveksamt om dirigeringens mysterium kan lösas här, men visst låter det olika beroende på vem som dirigerar; från en blygsam eller rent praktisk sysselsättning till en gåtfull och ofta missförstådd och måttlöst förhärligad verksamhet. Frasering, tempo, attack, linjer, färger, proportioner, hållning, perspektiv, rytm och så vidare förändras under tid. De svarta prickarna i partituret har ingen mening förrän de blir klang. Lyssnaren tar emot och ger resonans åt musiken men har ingen direkt tillgång till "verket" utan måste få det genom en tolk, dirigenten, via en mellanhand, orkestern. Så småningom byggs det upp en unik relation av blivande-varande-blivande-varande.

"Dirigera, det kan väl vilken asino som helst - men musicera " eh? Det är svårt det! Titta inte på den dumma pinnen i min hand! Jag vet inte själv vad den gör. Men känn - känn vad jag vill ha. Försök att begripa!" (Arturo Toscanini).

När en dirigent arbetar med en instudering av ett musikstycke får han en inre gehörsföreställning om hur det bör låta. Första prioritet är att gehöret ska sätta en tydlig klangbild - eller klangideal - som kan etablera sig i örat och handen. En dirigent måste ha ett dubbelöra, ett för lyssnandet inåt och ett för lyssnandet på orkestern utåt. Och på samma sätt som det finns pianisthänder lär det finnas speciella dirigenthänder som förmår gestikulera och hålla samman en orkester. Tydliga, smidiga handrörelser som lyckas förmedla uttrycks-, tempo- och precisionsimpulser.

I den här historiska samlingen finns många fantastiska gehörsföreställningar och olika slags musikaliska överbefälhavare med varierande härs-karidéer. För det ska man inte glömma att dirigering är maktutövning.

Fritz Busch tar sig an Alban Bergs Concerto for Violin and Orchestra ("To the memory of an angel") och visar en stringent, reflekterande, lite analytiskt prövande stil. Det hörs att det är Busch redan vid de första ackorden när han höjer taktpinnen. Hemligheten ligger i hållningen, i ett slags överlägsen vilja att vara sin egen personlighet och låta den lysa igenom. I Richard Strauss Four Last Songs dirigerar han däremot mera öppet och otvunget.

Bruno Walter strävar inte alls efter några tekniska mål i Wolfgang Amadeus Mozarts Symphony nr 39. Om någon frågade honom efter konserten hur han uppnådde den eller den speciella effekten skulle han inte kunna svara. Han gör mycket utan att veta hur. Walter var en stämningsuppbyggare utan bestämda strikta tolkningsregler (tvärtemot Herbert von Karajan).

Arturo Toscanini kunde blir ordentligt arg: "Spelar ni verkligen i den här orkestern? Ni hör hemma på en bykrog! Ni lyssnar inte till vad andra spelar. Ni har näsan i noterna - brrrrommmmmm! Ni hör inget! Ni dundrar på, brrrrrommmm! Var har ni era öron?" Men försök lyssna rakt igenom raspet i Richard Wagners Tristan und Isolde. Bakom de magnetiska ridåerna kan man skönja en lugn och eh " gudomlig stillhet.

Som en galen vetenskapsman river Leopold Stockowski upp temperament och stormiga känslor i en av sina berömda transkriptioner av Johann Sebastian Bachs Toccator och Fugor.

En av flera favoriter är Victor da Sabatas ettrigt sprittande Chant du rossignol av Igor Stravinsky. Flödets mästare Sixten Ehrlings strama men underbart emotiva Don Juan av Richard Strauss. Igor Markevitchs dynamiska och överraskande möte med Franz Berwalds Sinfonie singulière, som om Berwald var ungefär samtida med Dvorák. Rafael Kubeliks värdiga tempo och förmåga att dirigera efter versfötterna i Gabriel Faurés Requiem. Eller Tor Manns dramaturgiska berättartolkning av Jean Sibelius Pohjolas dotter.

Vill man ha sensibilitet längst ut i trollspöet ska man lyssna till Carlo Maria Giulinis andante i Gioacchino Rossinis Guillaume Tell. Och raka motsatsen, Wilhelm Furtwänglers arkitektoniska akribi i Ludwig van Beethovens 8:e symfoni.

Hur det än är med dirigeringens mytologiska inverkan på "verket" så är det på lyssnarens öron det beror. Föredrar man mer disciplin i utspelet är det okej. Föredrar man långa utsvävningar med orkestern fritt seglande utan roder på ett klanghav, är också det okej. Ingen tolkning är bättre eller sämre.

Musik

Mikael Strömberg