ÅSIKT

Det sjunger om Börtz

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Daniel Börtz.
Foto: GEORG ODDNER
Daniel Börtz.

Oratoriet torde vara den mest kongeniala formen för den grekiska tragedin. Alls inte för att det grekiska dramat ackompanjerades av musik, utan snarast för att den arkitektoniska och filosofiska rymd som välver sig över tragödernas verk kan, åtminstone metaforiskt, uttryckas genom orkesterns och körens möjligheter.

Denna tanke framstår närmast i ett förklarat sken efter att ha hört uruppförandet av Daniel Börtz oratorium Hans namn var Orestes, som via Emil Zilliacus välkända översättning bygger på Aischylos trilogi Orestien. Detta urdramas skildring av den nedärvda blodshämnden och rättvisans bräckliga tillvaro var för 400-talets greker högaktuell filosofi, följaktligen byggs en hel världsbild runt Agamemnon, Klytaimnestra, Elektra och Orestes.

Musikaliskt blir Börtz musik allt mer melodisk, renare och vackrare. Hans namn var Orestes liknar närmast ett slags Richard Strauss för vår tid, fast om Strauss i sin opera Elektra mer intresserade sig för passionerna, så är Börtz fokuserad på just filosofin. Här växlar skörheten med det högdramatiska, avklarnat och med en musikalisk täthet är musiken också, i ordets bästa mening, lättillgänglig. Så är den också genomsyrad av en högromantisk tradition och silad genom modernismen.

Att dessutom de välspelande filharmonikerna och Eric Ericsons musikaliskt välsnidade kammarkör bär upp en högkalibrig solistensemble, minskar inte det lyckade resultatet. Ingrid Tobiasson gör en intensiv Klytaimnestra, Annalena Persson är fenomenal som Elektra och Marianne Eklöf sjunger vackert och liksom eftertänksamt Pallas Athena, medan Olle Persson gör Aighistos ljuvligt motbjudande. Anita Björks talroll som Körledare håller kvar trådarna till materialet ursprungliga form, samtidigt som berättelsen vinner i tydlighet utan att förlora det minsta i dramatik.

I kväll 19.30 ges en repris, som då också sänds direkt i radions P 2: anbefalles till just det slags skräckblandade njutning som grekerna benämnde katharsis.

Konsert

Claes Wahlin