ÅSIKT

Musikaliskt drag i dammråttorna

Lennart Bromander ser Verdis ”Ödets makt” på Göteborgsoperan

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Alessandra Rezza och Mats Almgren i "Ödets makt".
Foto: INGMAR JERNBERG
Alessandra Rezza och Mats Almgren i "Ödets makt".

Det är lätt att ironisera över handlingen i Giuseppe Verdis Ödets makt. I första akten försöker den förklädde peruanske prinsen Alvaro enlevera markisdottern Leonora. När de överraskas av fadern slänger han sin pistol ifrån sig utropande "Se här, jag är obeväpnad!", varpå pistolen går av på egen hand och dödar fadern. Paret tappar bort varandra under flykten, medan de jagas av Leonoras hämndgalne bror Don Carlo. Ödet har sedan de mest förbluffande capricer för sig för att demonstrera sin makt, innan den döende Don Carlo till slut lyckas ta livet av systern framför hennes lilla eremithydda, just som Alvaro äntligen hittat henne.

Ironikern bör dock vänta med sin dom, för Verdi skrev musiken till Ödets makt när han stod på höjden av förmåga och han visste hur han skulle ladda situationer och karaktärer med den mest enastående uttrycksfulla musik. Den som lyssnar på musiken inser att Ödets makt är en bra opera, men hur ska en regissör kunna lyfta fram det tidlösa ur det tidsbundna i denna fantastiska hedersmordshistoria?

I Göteborg har Knut Hendriksen valt att kasta sig huvudstupa ut i melodramatiken och slösa med den mest kitschiga kvasinaturalism. Folklivsscenen från soldatläg-ret med Ulrika Tenstam som en grotesk Preziosilla blir just så krigsoperettmässig, som Hendriksen själv varnar för i en programförklaring, och scen efter scen är bara ytlig om också väl genomarbetad illustrationsteater av riktigt gammaldags förlegat slag.

Men turligt nog är det musikaliskt drag i dammråttorna. Pier Giorgio Morandi leder en distinkt fraserande orkester, och till Leonoras roll har man i Alessandra Rezza hittat en ung italiensk sopran med en riktig praktröst. En annan eldig italienare, Mario Carrara som Alvaro, sjunger utmärkt men agerar väl mycket i linje med Hendriksens plakatmåleri. Mats Persson som den mordiske Don Carlo bottnar djupare i sin roll. Den stora scenen i tredje akten med arian "Urna fatale" blir genom Mats Perssons intensiva gestaltning föreställningens höjdpunkt. Don Carlo är en svår skurkbarytonroll, men det glöder av övertygelsekraft i Mats Perssons röst-svärta.

Opera

Lennart Bromander