ÅSIKT

Naturen är god = musiken är god

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

■ ■Det är, förstås, de enkla frågorna som är de svåra.

Smaka på den här: Vad är musik? En uppenbarelse? Själva urkraften? Världsviljan? Lidelsernas språk? Det undermedvetnas rituella mummel? En klingande återgivning av känslor? Rörelse i rummet? En återspegling av samhället?

Förmodligen är det allt detta och lite till. Om man som tonsättaren Gunnar Bucht dessutom har till yrke att borra sig in i musikens väsen, långt under underhållningens yta, visar det sig snart att musikens gränser ligger bortom all reson.

Om detta har han skrivit en utsökt tankeväckande bok: Phytagoras" sträng.

Buchts lilla blå bok är en samling essäer som var och en bildar ett fugaliknande mönster som författaren sammanfattar så här elegant:

"Jag tror på en absolut musik /genomsyrad av utommusikaliska idéer om världen /av ekon från historien / av inre bilder och visioner / av ordlöst drama ..."

Klassisk estetik ligger till grund för Buchts resonemang, från antiken fram till den elektroakustiska musikens idéer om spektrum och timbre. Och särskilt kul är det att han skakar liv i Boëthius (år 480-526) terminologi musica mundana och musica humana. Boëthius höjer sig högt över de flesta tänkare om musik, och det var han som lanserade individens - inte kyrkans - medskapande i varje musikakt: "Musiker är den som äger förmågan att värdera ...". Hans tankar om tonarternas etiska kvaliteter, hur de skapar fysiska begär och musikens ständiga oscillerande mellan inre (människan) och yttre (världen), fick en enorm betydelse.

■ ■Där, i kombination med Pythagoras, Platon och Aristoteles har vi den västerländska musikvaggan, en bild som Bucht sedan bygger på med modernare fenomenologi (Carl Dahlhaus), antrotypik (musiken som samhällelig kod) med mera.

Musiken har länge varit en favoritmetafor för dem som grubblar över universum, från pythagoréernas "sfärernas harmoni" till klassicismens och romantikens "naturens harmoni". Tanken är att himlakropparnas lugna vandring långt ner till de subatomära partiklarnas vilda explosioner hänger samman i en enda superformel. Så har "Den Rena Musiken" fått stå modell för grunderna i till exempel strängteorin. Det förefaller som om det mikroskopiska landskapet är fullt av små strängar vilkas vibrationsmönster orkestrerar universums utveckling. Enligt strängteorin blåser förändringens vindar genom ett eolsharpliknade universum.

■ ■Pythagoréerna på 500-talet före Kristus var mystiker och akustiker och egentligen inte musiker i första hand. I sin iver att liksom mäta djupet i universums hemligheter utvecklades en teori om att tal och talförhållanden var naturens och livets sanna väsen.

Också musiken är en storhet, som hålls samman av olika tal, särskilt tal med moraliska kvaliteter! Eftersom naturen inte kan vara annat än god, menade pythagoréerna, måste musiken vara god.

Ja, vad är musik? Gunnar Bucht kommer fram till följande definition: "Ett klingande, rörligt, av uttryck buret rum." Det är en typiskt bra bok att läsa i svag belysning när snöstormarna drar in.

Musik

Mikael Strömberg