ÅSIKT

Rösten

MIKAEL STRÖMBERG om vin, sång och en stjärna som hamnade hos Ams

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Stina-Britta Melander som cirkusdrottningen Iduna i "Oh mein Papa".
Foto: Leif Wigh
Stina-Britta Melander som cirkusdrottningen Iduna i "Oh mein Papa".

Operetter och arior är inte direkt my cup of tea. Offenbach, Suppe, Strauss, Donizetti. Men ?

Sångerskan Stina-Britta Melander är 80 år och fortfarande på hugget. Hon ringer från Dalarna och kvittrar i telefonen. Vore det inte för hennes cd-skivas intentioner att presentera, nästan bok­föra, en rösts uppgång och utveckling från 14 till 80 år hade den passerat obemärkt. Det är verkligen en unik samling inspelningar där vi kan följa tonbildningens olika faser i en människas liv.

Likheterna med ett lagrat vin är slående. Rösten måste (liksom vinet) redan från början ha en hög kvalitet för att kunna lagras. Och Melander har kvaliteterna. Påhejad av Benjamino Giglis och Toti dal Monte fick hon en lyriskdramatisk koloratur som lät tala om sig i världen.

När vin lagras sker en liten oxidation där inne i buteljen tack vare luften som finns mellan korken och vinet. För smak och doft innebär det att vinet blir mjukare och rundare. Tuffa tanniner rundas av, friska bäraromer förvandlas till balanserade toner, kärvheten mognar med drag av fruktighet i rött vin och nötighet i ett vitt vin. På samma sätt är det med sången, om vi till exempel jämför Melanders unga, lite yviga ”Varför skall man tvinga mig att sjunga” i Lindblads sång, inspelad 1938, fram till hennes säkra, koncentrerade insatser i Rosenbergs Lycksalighetens ö inspelad 1961. Hon står på höjden under 50- och 60-talen, men rösten lever kvar in i 2000-talet. Det kunde bli pinsamt (precis som ett vin som lämnats kvar i källarmörkret) men nu blir det en lyckträff; en röst fylld av distans och lätthet och snabb humor parad med ålderns rätt till eftertanke.

Tuffheten i ett vin rundas av, den friska syran klingar ut i ett bredare ackord, från jordighet i mellanregistret till mängder av nyanser i övertonerna. Men då måste vinet utvecklas i rätt miljö och i rätt tempo. Och så är det även med en röst. När Melander på sin 80-årsdag sjunger ”14 år tror jag visst att jag var”, finns det alltså stora kvaliteter kvar i färg och ton.

Från ungdomens lite kärva, nordiskt porlande sångsätt med det ryttlande koloraturläget skaffar hon sig med åren en koncentration av texten som inte utesluter plasticitet att ta sig an franska chansoner, som tillhör cd-skivans bästa spår. Hon passar även i isländsk musik (till exempel Leifs sånger) och bedriften att framföra Nattens Drottning på isländska!

Det är när Melander, efter hemlängtan, återvänder till Sverige på 70-talet som firad sångerska i Tyskland som problemen uppstår. Kungliga Teatern infriar inget av vad man lovat och Melander tvingas gå Amskurser i kontorskunskap. Hon blir något av en Gloria Swanson-figur som lämnas utanför och tvingas konstatera att comebacken uteblev. ”Det är inte jag som blivit liten, det är filmerna som är små” (Gloria Swanson i Sunset Boulevard). Melander kommer hem till ett Sverige där åldersfixeringen redan börjat skörda offer och röstidealet formaterats för att passa en lyrisk sopran i 25-årsåldern.

”Rösten – vad är den egentligen för djur?” skriver Katarina Frostenson. ”Överallt, runt oss är den, lösgjord från kroppen, och ibland nästan möjlig att ta på, just på väg ut ur sitt kärl.” Rösten är sin egen. Den lever märkligt fri från kroppen och från tingen. Den skjuter ut, svävar, stiger, skingras, dör. Den går utanför kroppen. Den består av ljudvågor, vibrerande stämband. Rösten är en av de största energikällorna med yttersta böjlighet. Den kan alstra hastigt växlande klanger och tonhöjder, brusliknande ljud och snabba explosionsartade effekter.

Men vilken röst är äkta? När vi lyssnar till oss själva, lyssnar vi samtidigt till en annan. ”Lyssnar jag till talet i min mun, så kan jag säga att en annan talar ur min mun”, sade Wittgenstein.

Romantiken väckte en strid och här står vi än i dag: bataljen mellan den skolade skönsången och den spontant dynamiska sången. Motsättningen handlar i grunden om två ideal. Antingen en röst med en instrumental ton, homogen klang och melodiskt linjär sång, eller en klangligt skiftande ton som mera följer texten och därmed innebär en starkare gestaltning.

Men handen på hjärtat, hur kul är det med skönsång i alla lägen? Är det inte roligare med personligheter? Operans och operettens belcanto strävar efter stabilitet, bärighet och ren klang med övervintrade idéer om det virtuosa, långa crescendot och de odödliga figurationerna. Det är ljudet av egot som på detta vis ska ljuda ut i lokalen. Näktergalsdrillandet.

När rösten åldras blir den inte sämre – utan en annan. Alla människor har nämligen begränsade möjligheter att kontrollera rösten. Alltid är det något som ”brister”; axlarna, huvudets radie, tungans och läpparnas motorik, böjligheten av vokalerna, omfånget, tonträffarna, gehöret, muskelminnet, resonansen, lungkapaciteten, förmågan att sjunga legato, och inte minst förmågan att lyssna till sig själv utifrån.

Till och med Jussi Björling tvekade på sin egen förmåga. På toppen av sin karriär innebar varje framträdande en strax-före-döden-upplevelse. Sången lämnade Björlings kropp, för att efter några sekunder sväva ovanför hans huvud och sedan pila i väg för att aldrig mera återvända. Till slut hörde han bara ljudet av sina egna brister.

Här innanför bröstbenet bor rösten, större än man själv. Man kan höra släktled av röster, fram till sin egen röst. Det gör en extra tacksam, att rösten inte bara är ett ego, den går utanför, över läpparna, till lyssnaren, och så vidare.

Därför älskar jag den här cd-skivan. Den är som ett fotoalbum där rösten åldras med värdighet och alltmer liknar ett gammalt släktträd med många grenar. Det här är Stina-Britta Melanders återkomst till en scen där varje röst har sitt egenvärde i rättvist sammanhang. Hon nöjer sig inte med att sitta hemma och borsta pudeln och läsa gamla tidningsklipp. Nu tar hon saken i egna händer!

Musik

Mikael Strömberg (kultur@aftonbladet.se)