ÅSIKT

...och här är pärlor som publiken buar åt

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Peter Mattei och Heidi Grant Murphy i "Figaros bröllop".
Foto: ERIC MAHOUDEAU
Peter Mattei och Heidi Grant Murphy i "Figaros bröllop".

Få regissörer förstör klassiker så vackert som Christoph Marthaler. Tillsammans med sin scenograf Anna Viebrock står han för ett slags estetisk förslumning av teater- och operavärldar; adel blir nyrika, bönder och betjänter bor i trista förorter och besvikna ungmör förvandlas till tuggummituggande tonåringar.

Uppsättningen av Figaros bröllop är inget undantag, och buropen är under föreställningen i Paris åtskilliga. Ett slitet kontor för borgerliga vigslar flankeras av en herr- respektive damtoalett. På klädkrokarna hänger trista persedlar och när väl bröllopet verkar äga rum, så dansas inte bara tango och ett slags jenka, utan gästerna festar på chips och läsk.

Men allra värst, enligt såväl en stor del av publiken som fransk kritik, klättrar på taket till detta trista vigselkontor en Recitatör ( Jürg Kienberger), som emellanåt lämnar sina uppstoppade djur för att ackompanjera sångarnas recitativ. Han använder inte den konventionella cembalon, utan en bärbar synt och ett munspel. I slutet infogas därtill en gammal fransk folkvisa om hur man och hustru på den gamla goda tiden kunde lita på varandra. Denna ackompanjerar recitatören genom att spela på en bricka med dricksglas. Buropen utgjorde ett annat ackompanjemang.

Likväl utvinner Marthaler ett teatralt guld ur denna tömning av konventionerna. Spelet mellan sångarna får en omedelbarhet och de slitna miljöerna som de likaledes slitna personerna vistas i blir som att se turerna kring bröllopet med förhinder med nya ögon.

Dessutom är det roligt, som när den tuggummituggande Cherubino, alldeles lysande sjungen och gestaltad av Christine Schäfer, gömmer sig för greven genom att posera (och ramla omkull) som bröllopsmannekäng. Eller när samma greve anländer med en borrmaskin och poserar som James Bond när han försöker bryta sig in i sin hustrus klädkammare för att avslöja hennes älskare.

Greve Almaviva gestaltas av Peter Mattei, en virtuos insats, vokalt som sceniskt. Mattei leker sig genom rollen, sjunger med kraft och är tveklöst kvällens stjärna. Däremot är Sylvain Cambrelings dirigering en besvikelse, luddigt, rent av grötigt slår han Mozarts musik som saknade den balanserade orkesterstämmor. Men så finns ju alltid munspelet och synten.

Opera

Claes Wahlin (kultur@aftonbladet.se)