ÅSIKT

Arvstvist och svartsjuka

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Anna Hanning och Victoria Palmer.
Foto: OLLE TILLBERG
Anna Hanning och Victoria Palmer.

■ ■ Puccinis kortopera Gianni Schicchi är så anspråkslös att den på stora operahus riskerar att kvävas av själva dimensionerna, som en vacker akvariefisk i en högtrycksjacuzzi. Mest känd för den söta arian O mio babbino caro räknas den till il verismo, det slags opera som ville skildra vardagsrealism på scenen, vilket även gäller Leoncavallos Pajazzo, som också den är känd för en aria, Ridi Pagliaccio - skratta Pajazzo.

OperaVox bygger en lös ram kring de båda verken, en medeltid där Döden bor granne med Gycklaren och personaget från Gianni Schicchi, lurade på sitt arv, irrar kring som vilsen publik till spelet i spelet i Pajazzo.

Gianni Schicchi får således goda sceniska proportioner på Boulevardteaterns begränsade spelutrymme, med en sex man stark orkester under utmärkt ledning av Joakim Unander till höger på scenen. Låt vara att solisterna är något ojämna, Schicchi själv ( Lars Bergwik) förvisso med god klang, medan hans dotter Lauretta, Ilona Autio, har lite svårt att få fram orden ur en annars snygg sopran.

■ ■Betydligt bättre blir det i Pajazzo. Här finns inte bara en sceniskt och vokalt stark Bengt Nordfors som Canio, den stackars gycklaren som bedras av Nedda både till höger och vänster. Den otrogna kvinnan, Anna Hanning, har en vacker och kraftfull sopran, och att hon dessutom får sjunga vacker duett med en mezzo, Victoria Palmer, ger en något annorlunda infallsvinkel på Canio/Pajazzos förtvivlan. Silvio, tenor, har här nämligen blivit Silvia.

Intimiteten mellan scen och salong tillsammans med uppslagsrika detaljer som hur en banan och två äpplen kan användas för att skildra ouvertyr till fruktsamhet, gör OperaVox till en god plats för dessa två numera i detta land alltför sällan spelade verk.

Opera

Claes Wahlin (kultur@aftonbladet.se)