ÅSIKT

Aldrig har det varit bättre!

MIKAEL STRÖMBERG om nutida musik – och fem svenska tonsättare

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det klagas över den nutida musikens esoteriska oåtkomlighet. Att dagens tonsättare är fångade i ett limbo mellan marknadsekonomi, kommunikationer och teknisk utveckling. Han hejar på folk på stan men ingen lägger märke till att han är tonsättare. Och så har tonsättarens sociala ställning varit en längre tid, alltsedan de estetiska idealen vid förra sekelskiftet angav tonen av stilistisk individualisering.

Parallellt med 1900-talets filosofiska och vetenskapliga utveckling har tankarna om det musikaliska materialet förstås förändrats, åt större saklighet, atomism och åt begreppslig organisation. Musiken har överlevt en hård formalisering (tolvton, seriellt tänkande), teknologisk revolution (elektroakustisk musik) och hamnat i skottgluggen för empirisk psykologi (dada, fluxus och improvisation).

Musiken har argumenterat mot romantikens godtycklighet och mot värdeobjektivism. Luckrat upp dur och moll-tonaliteten. Tagit bort taktstrecken och rätat ut rytmerna. Kastat sig ut i radikala experiment. Utvidgat klangerna och till och med godkänt bullret som musik. Haft perioder av ”motorism”, ”maskinkult”, ”mikromusik” och ”slumpmusik”. Varit österländskt orienterad och till och med inbegripen i kosmologi och främmande världar där vi inte ens vet om ljud finns. Och den har tippat instrumenten och tonhöjderna över ättestupan och samtidigt lämnat över till publiken att vara medskapare i kollektivismens namn.

Det är knappast meningsfullt att tala om ”klassisk musik” när det rör sig om nutida musik eller samtida musik, och ändå är det med den klumpigheten vi tvingar oss att positionsbestämma musiken.

På 1970-talet var det kanske kris, när notbilden led av en informationstäthet som gjorde musiken svår att spela – och dubbelt så svår att avlyssna. Den kritiken har av någon anledning hängt kvar in i 2000-talet. Men så låter inte nutida musik i dag. Jag skulle vilja säga att den aldrig har mått bättre! Tonsättarna bär med sig hela 1900-talet med allt vad det innebär av former som tenderar att upplösas, och de har hunnit skapa egna unika ideal.

Så ge lyssnaren i dig en chans. Ta fem nyligen utgivna cd-skivor från Stims etikett Phono Suecia och utsätt dig. Fem porträtt av Rolf Enström, Åke Erikson, Madeleine Isaksson, Dror Feiler och Christer Lindwall.

Somliga av Rolf Enströms stycken, till exempel Sekvens i blått och Myr, har redan blivit klassiker i den bemärkelsen att de spelas ofta. De är typiska för hans klang- och formvärld där ljuden bearbetas, blandas och mynnar ut i långa slutac-kord. Han har ofta använt ett slags ”skrapteknik”, som en skulptör putsat fram skikt för skikt, där han lyfter fram vissa strukturer och låter andra förbli ohörbara. Framskrapningarna sker mycket snabbt. Utan vidare ceremonier kastas lyssnaren rakt in i våldsamma klangutbrott. Men med tiden har Enström satsat på berättelsen, till exempel fantasin kring den samiska shamanens värld i en stark spänning mellan uråldriga naturnära kultur och dagens teknikfixering, i Tjidtjag och Tjidtjaggaise.

I dag är Enströms elektroniska musik mera instrumental och integrerad. Den har blivit mera filmisk och litterär – eftersom den arbetar med filmens tre huvudfrågor: Var är vi, hur känner vi och vart är vi på väg? – där varje verk bygger upp en specifik miljö för lyssnaren att kliva in i.

Lyssna till Rama med sitt fina samspel mellan kör och elektroniskt svepande miljöklanger. Hade musiken ingått i Arkiv X eller CSI hade ingen tvekat. Musiken ska helst höras under kyrkans spända valv.

Skivans centrala verk är Observatoriemusik. Enströms första tanke var att ”sonifiera planeternas positioner och rörelser på himlavalvet för icke-seende”. Och det är naturligt att man som lyssnare även spinner i väg på idéerna om sfärernas harmoni. Det är ett påfallande rumsligt verk med stora kvalitéer som även fungerar utanför Observatoriemuseet på Observatoriekullen i Stockholm.

Uppsalabon Åke Erikson är en fri kompositör. Hade klimatet för en svensk tonsättare utanför huvudstaden varit bättre, hade Erikson förstås varit ett större namn i dag. För han har en ovanligt flärdfri inställning till stilar och anslag i sin musik: han är något av en svensk Joe Zawinul (från Weather Report).

Fanfaren på cd:n kunde varit hämtad från någon episod ur Stjärnornas krig. Medan Regnskog för pianosolo förflyttar oss just till naturens mikro- och makroskopiska klangvärld. Öppnar man flygellocket och dyker in med hela sitt lyssnande mellan strängar, klubbor och resonanslåda möts man av en, ja, regnskog.

Annars är kören Eriksons favoritinstrument. Ta den prisbelönade Nocturne för manskören Orphei Drängar, med text av Octavio Paz, där den ”våldsamma årstiden” tillåts spricka ut i vokala färger. Ännu lekfullare blir det i musik för blåsinstrument och orkester som i Colours in Play for Omnibus och Spel för orkester. Här öppnar han musiken för amerikanska influenser, typ Steve Reich och John Adams.

Ändå är det för oratoriet Skapelse med sitt litterära reningsbad (av Elisabet Hermodsson) och sin gripande sång som Åke Erikson är mest känd. Och den lyssnare som inte tinar upp inför barnkören i Reparation är illa ute.

En musikalisk motsvarighet till Ann Jäderlund och Katarina Frostenson hittar vi i Madeleine Isaksson. Titlar som Stråkvåg, Som om, Inné, Andelek, Å svävare anger att detta är klingande poesi. Det är kondenserad musik, fritt laborerande med ljudens konnotationer och denotationer, ständigt pågående, som tar vilken riktning den vill. Därför är det också en dubbel musik eftersom den både ställer krav på extraordinär koncentration och ett mera vilsamt lyssnande inför tillfälligheternas spel.

Isaksson skriver i kommentaren: ”Stämmorna flätar sig samman, flyter över ytor och nivåer, ansamlas, stegras, faller i glipor, dunstar ur glapp, finner vila” ... ”Ett slags mikrodrama där de små klangliga nyanserna, de korta häftigt utbrytande gesterna ... bildar en våglik grund”.

Å svävare vetter åt ljudkonst; ljudens födelse och död som varje gång det inträffar är en blandad upplevelse av smärta och fascination. En musikhistorisk evolution som inte går att stoppa. Det bästa med Isakssons musik är att den tar in allt – och allt måste ut i starkt destillerad form.

Dror Feilers musik ska spelas på hög volym med mycket kropp. Musiken är minst sagt rustik och lyckas ofta ge skenet av något ursprungligt. Den är skapad för att kännas. En intensiv form av existentiell musik som bryter genom ljudvallen. Och alla andra vallar: underhållningsindustrins, politikens, religionens.

På så sätt finns starka band mellan Feiler och kompositören Hanns Eisler och filosofer som Theodor Adorno. På ålderns höst kunde Eisler summera: ”Jag bemödade mig sedan ungdomen att skriva en musik som tjänar socialismen. Detta har ofta varit en svår och motsägelsefull uppgift. Men den tycks mig för konstnärer i vår tid vara den enda värdiga.” Detsamma gäller för Feiler även om han inte skriver arbetarkantater och solidaritetssånger. Det finns i alla fall en eldande funktion i hans musik att låta ljudet bära ansvaret i den politiska omvälvningen.

I backspegeln ser vi hur det gick för Eisler. Till och med i öst blev musiken förvandlad till underhållning, och lyssnaren till konsument. Kulturindustrin kom att älska folket på samma sätt som slaktaren älskar kalven. Musikern blev en lakej. I takt med teknisk utveckling och marknadsekonomisk påtryckning blev Eislers egen musik alltmer nödvärnsbetonad.

Också i Feilers musik finns mängder av dialektiska motsatser, värme står mot kyla, stiltje mot uppbrott, öst mot väst, buller mot musik. Lyssna till cd:ns titelspår Point Blank med tonsättaren själv på saxofon tillsammans med Klang Forum Wien.

Inga rum känns stora nog. Feiler har onekligen en poäng med sitt noise-koncept. Ty att utöva musik har fyra nackdelar: de hungriga blir inte mätta, de frysande värms inte, de hemlösa förblir hemlösa, de förtvivlade blir inte tröstade. Men: musik görs av människor för människor.

Christer Lindwall filar på sina partitur och ändå låter musiken, kanske inte enkel, men fullständigt fri. Han har en tankefigur som styr mycket av hans komponerande, kallad rhizome. Till skillnad från metaforen trädet innebär rhizomet ett grenverk rätt in i musikens möjligheter. Det är ett starkt ifrågasättande skrivande där vanliga tankemönster och strategier bryts ner. I ett rhizomatiskt system kan vilken punkt som helst kopplas samman med en annan punkt. Ton för ton.

Hur det låter? Som en störtskur av möjligheter. Spröda, elegiska, tänkvärda, brutala. Det är pang på musiken i alla lägen. Rakt in i musikens egen rörelse och koreografi. Lite av Frank Zappas idé om att utövare ställer sig i vägen – och kan spela fel. För hur utmejslad Lindwalls musik de facto än är så upplevs den som spontan.

En millimeter av ljus och White Nights tränger sig på. Kan förefalla abstrakta men är det inte. Musiken vill bli lyssnad till.

Och det finns inget att förstå. Skönt.

Musik

Mikael Strömberg