ÅSIKT

Falkenberg, som det låter

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
David Johnson i ”Farväl Falkenberg”.
David Johnson i ”Farväl Falkenberg”.

■ ■I Erik Enockssons soundtrack till filmen Farväl Falkenberg (nominerad till priser; Aten, Toronto, Venedig och nu även till Guldbaggen) känner vi oss hemma. Hemmavid. Tramporgeln lägger ut mollackord som minner om den obligatoriska morgonpsalmen, förr i tiden. Gitarren trevar efter en melodi. Vinden viner. Skolkören ekar från aulan. Det är musik som vill förmedla känslan av något förlorat.

Inget är nämligen svårare att visa i bild än ambivalens och motsägelsefull sentimentalitet. Däremot kan man skriva ljudspår som pekar på dessa värden. Så har Enocksson gjort.

?I Sverige har vi en lång tradition av underdog-filmer, till exempel Mitt liv som hund, Åke och hans värld, till och med Änglagård. Det förekommer något grundläggande svenskt i dessa filmer, vars musik till och med skogens harar och rådjur tycks känna igen. Och lantligt så det knakar är det även i Enockssons musik, med en speciell värdighet som inte frustar sönder bilderna.

Själv har jag ungefär samma uppväxt som Falkenbergs grabbar. Även vi hade en sista sommar innan vi mer eller mindre tvingades ut i livet som unga män. Och så hade vi musiken. Vi satt i en loppig soffa och spelade gitarr. I rummet stod en tramporgel som svällde av barrskogsmelodier. Musiken blev ett tidsfördriv för att slippa ta jobbiga beslut.

Nu återupprepas samma sak i Enockssons filmmusik. Jag känner igen det där frågande anslaget: det kommer aldrig tillbaka, va? När musiken backar tiden. Som när man bläddrar i ett fotoalbum och inte riktigt lyckas dölja att man innerst inne är en fullblodsnostalgiker.

Antagligen har vi alla ett Farväl Falkenberg inom oss.

Filmmusik

Mikael Strömberg (kultur@aftonbladet.se)