ÅSIKT

Grusade förhoppningar

Litterära stenar 4

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Att vissa stenar bär på dolda hemligheter upptäcktes hos oss redan på medeltiden. På denna insikt byggdes städer och samhällen.

Att Kiruna skulle bli världens till ytan största stad anade nog inte den i dag alltför bortglömde Ernst Didring (1868–1931) när han 1915 döpte gruvsamhället till Berget i romanen Bergets sång, del 2 av trilogin Malm, publicerad 1914– 1919. Efter att ha skildrat rallare och Lofotenbanans tillkomst var nu turen kommen till gruvnäringen.

Det hackas, det sprängs och bråkas politiskt. Gruvberget är vän och fiende, kan ge försörjning och död: ”utför branterna ner i malmtågens omättliga gap störtar järnmalmsblock med brak av förlossningens flod, befrielsens jubel och förstöringens kraft.”

Frigörelsen av stenens inneboende resurser blir till en symbolisk bild av en arbetarklass på frammarsch. Året är 1909 och en storstrejk fylld med förhoppningar står för dörren. De grusades, för att använda en känd stenmetafor.

Gunder Andersson