ÅSIKT

Genial filmare i ondskans tjänst

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det går inte att förneka Leni Riefenstahls storhet som filmregissör trots att hon verkade i ett vidrigt sammanhang. Om hon någonsin var nazist - vilket hon alltid förnekade - är likgiltigt, hon ställde sitt kunnande i det omänskligas tjänst. Hennes film om partidagarna 1934, Viljans triumf, är ett skrämmande mästerverk, filmhistoriens mest effektiva propagandafilm.

Även de två filmerna om OS 1936, Nationernas fest och Olympisk ungdom är mästerliga i sitt slag, trots att hon var helt ointresserad av idrott. Det var kropparna som intresserade henne, muskelspelet, den mänskliga urkraften. Många föregivna tävlingsbilder är ren fejk, tagna i förväg och under träningen. Hennes kroppsdyrkande estetik passade nazismen som hand i handske. Begrep hon inte det, utan enbart såg partiet som konstmecenat, var hon mer än lovligt naiv.

Formmässigt kom hon att påverka många senare regissörer, bland andra Kon Ichikawa, som gjorde filmen om Tokyo-OS 1964.

Leni Riefenstahl började som skådespelare i romantiska bergklättrarfilmer och påbörjade och avslutade sin regikarriär med två spelfilmer, Det blå ljuset (1933) och Tiefland (1953). På äldre dar ägnade hon sig åt djuphavsdykning och stillbildsfotografering.

Gunder Andersson