ÅSIKT

Uppiggande ungt elände

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

På Teater Giljotins minimala scengolv hedras Anna Lindh med en tyst minut. Så börjar föreställningen med att de fyra unga skådespelarna dyker - spritt nakna - ner i det svarta hålet på scenens bakre del.

The show must go on. Ingen vet det bättre än teatern. Och det är tvära kast i Snorkråkans sista sång, Malin Axelssons nya pjäs i regi av Annika Silkeberg. I det mörka scenrummet hänger rep - att gunga i eller masturbera med. Här äger jakten rum på någon som kan bli mer än ännu ett engångsligg eller ännu en hopplös före detta pojkvän.

Vårdbiträdet Majsan, Anna Hallgren, jagar B-filmstjärnan Mackan, Mats Garb. Arbetslösa Cissi, Jessica Hunt, skickas fram för att spana på honom och fågelskådaren Hasse, Martin Hallgren, spanar in Cissi men låter sig enkelt förföras av mera resoluta Majsan.

På ett språk som blandar folkviseton med analys och kupletter om hur underbart det är när Sverige gör VM-mål berättas en saga om steget från barndom till vuxenhet.

Lycklig blir ingen här. Men föreställningens välspelade blandning av sårbarhet, cynism och stora utspel gör mig ändå uppsluppen. Så här var det att vara ung - och så här är det. Hur överlever man? Eller är det just det man inte gör?

Tove Ellefsen Lysander