Aftonbladet
Dagens namn: Abraham
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Kultur / Opera

Högt spel på Operan

Stefan Dahlberg och Hillevi Martinpelto i fårhagen.   Stefan Dahlberg och Hillevi Martinpelto i fårhagen.

Det är inte i första hand speldjävulen, utan ödet som gör att Herman får spader. Hans förälskelse i Lisa, som mot sin vilja förlovats med Furst Jeletzkij, hindras av den besatthet av hemligheten om de tre spelkort som Grevinnan känner och kan göra Herman, som en gång Grevinnan, rik. Så går det som det går, Herman får bokstavligen och själsligen spader och tar liksom Lisa strax sitt liv.

I Tjakovskijs opera Spader Dam, tveklöst hans starkaste, finns det också ett spel med epoker. Handlingen är förlagd till sent 1700-tal (i denna uppsättning Tjakovskijs samtid), Grevinnan och adeln längtar tillbaka till den tid när solen sken oftare och gräset var grönare. Det var bättre förr är också det intryck som med emfas förmedlas till salongen. Dekadansen är omfattande, en kollektivgravid kör, ett ständigt drickande och spelkort överallt. Till och med kören, i sin egendomliga, spasmiska koreografi, kan ses som ett slags psykotiska spelkort.



Öppningsscenen, inte den föreskrivna sommarparken, visar Herman liggande som en död knekt på spelbordet, själv insatsen i det spel som strax tar vid. Och relationerna mellan rollfigurerna är iscensatta som just ett spel. Alla granskar alla, tjuvlyssnar eller iakttar helt öppet, som väntar de på nästa kort. Så blir det också Herman som i slutet synar hela sällskapet, söker demaskera det som är ruttet i det ryska rike.

Scenen dignar. Kostymprakt (även för de minsta), kristallkrona och fyrverkerier; sammantaget blir det emellanåt bedövande. Men det Mozart-inspirerade herdespelet (och husets ateljé) ska ha eloge för de mest fantastiska får som någonsin skådats på den kungliga operascenen. Att sedan bord, kulisser och kristallkrona far upp och ned lite väl ofta, hör möjligen till idén, men det hade kanske blivit tydligare med ett visst sceniskt lugn då och då.



Musikaliskt finns här en god grund i Badeas ledning av hovkapellet, solisterna har dock sällan den rätta krämigheten, Stefan Dahlberg som Herman har både kraft och intensitet, men lite för mycket av metall i rösten. Hillevi Martinpelto som Lisa är som bäst när hon släpper lös rösten, de mer återhållna partierna är något vilsna.

Och Ingrid Tobiassons Grevinna, denna nostalgiska men kraftfulla rest av en tid som flytt, har utmärkt scenisk pondus, en god röst, men inte riktigt den av erfarenheten auktoritativa klangen. Bäst är, faktiskt, Jesper Taube när han som Lisas trolovade Jeletzkij strax före paus vädjar om hennes tillit: en röst av sammet och stål.



Föreställningen är sevärd, men hade vunnit på om regissören lyckats foga in sina idéer bättre i den sceniska världen. I en historia om ödet, vålnader och erotik spökar alltför ofta regissörens synliga hand mellan spelet och salongen. Lagt kort ligger, men kanske skulle Bertman ha vunnit mer om han inte satsat lika vådligt som Herman.

SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler