Aftonbladet
Dagens namn: Malte
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Kultur / Opera

Briljant precision hos halsbrytande Rossini

Anders Kjellstrand, Ulrika Skarby och Andreas Lundmark.   Anders Kjellstrand, Ulrika Skarby och Andreas Lundmark.

I sin klassiska bok om Rossini menar Stendhal att Rossini var som allra störst i de operor han skrev redan i tjugoårsåldern, Tancred och de tidigaste komiska operorna. Där har hans geni en candeur virginale, en jungfrulig renhet, som saknas i mer raffinerade mästerverk som Barberaren i Sevilla eller Askungen.

När man ser en riktigt bra föreställning av tjugoåringens Italienskan i Alger, som den på Läckö slott, är det lätt att förstå vad Stendhal menade. Skaparlust, inspirerad musikalisk och scenisk humor flödar och publiken drabbas av en befriande glad livskänsla. Allt verkar spontant, inget uttänkt, och man fnissar saligt för sig själv över det halsbrytande musiktjatter som utbryter när sju personer plötsligt blir totalt förvirrade fast på sju olika sätt.



Det krävs förstås precision och känsla för att få denna komiska ”candeur” att lyfta, och sådan besitter operadebuterande regissören Henry Bronett. Balans och tajming är perfekt, de burleska svängarna tas ut långt men aldrig för långt och både ensemblespel och enskilda insatser präglas rakt igenom av bubblande entusiasm. Var och en på scenen är helt inne i sina roller, agerar under kvällens lopp allt friare, och deras spelglädje sprider sig snabbt till publiken.

Italienskan i Algier har i centrum en riktig praktroll, Isabella, som borde vara en feministisk ikon. Hon kommer till Algier på jakt efter sin fästman Lindoro, som är fånge hos paschan Mustafà. I släptåg har hon dessutom en gammal älskare, Taddeo. Med suverän förslagenhet och gott humör behandlar hon muslimska machos och mjäkiga italienska älskare och styr och ställer med dem efter behag. Rollen kräver en sångerska som vet att ta för sig lika självklart, och det gör Ulrika Skarby på ett sätt som borde få den bittraste misantrop att vekna. Markus Schwartz tjockkindat inbilske pascha briljerar med skönt kantabel vokal linjeföring och Schwartz tycks vara i färd med att utvecklas till en buffabas av klass. Lindoro är egentligen en alldeles för vek figur för att vara en sådan Isabella värdig, men Fredrik Strids vackra lyriska tenor kompenserar. Åsa Danielsson, som paschans förskjutna hustru Elvira, utvecklar i sin sopran vissa mistlurskvaliteter som sätts in då och då med skräckinjagande precision.

Den rent musikaliska aspekten av förvecklingarna styrs med säker hand av Simon Phipps.

Lennart Bromander
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler