Aftonbladet
Dagens namn: Marika, Marita
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Kultur / Opera

Den satans mannen

Claes Wahlin: Det klassiska, kristet färgade dilemmat mellan gott och ont kläs om i termer av genus och frihet

Kosma Ranuer som Mefistofeles.   Kosma Ranuer som Mefistofeles. Foto: mats bäcker

På den uppspända linan i Marguerites enrummare hänger fotografier med konstnärliga ambitioner på tork. Efter paus hänger där i stället barnkläder. Så enkelt kan familjefällan illustreras på en operascen, de estetiska ambitionerna skjutna i sank av en satans man och hans löften om kärlek. Att mannen därtill är just Faust, ivrigt påhejad av Mefistofeles, må förklara att hon faller för honom. En lärd vetenskapsman borde ju veta hur man stavar till jämlikhet.

Det handlar om Gounods opera Faust, om den berömde sanningssökaren som hos Goethe försöker ersätta den grå teorin med sinnens mer omedelbara njutning, men som i Gounods operaversion mest sörjer sin förlorade ungdom. Således är det Marguerite som är den egentliga huvudpersonen i operan, både musikaliskt och tematiskt. Detta har regissör Mira Bartov tagit fasta på, när hon låter det klassiska, kristet färgade dilemmat mellan gott och ont kläs om i termer av genus och frihet.

Här är inte ens den jordiska kärleken ett alternativ, således reduceras den till ett knep signerat av Mefistofeles. Hon blir heller ingen barnamördare, utan får missfall av all den skuldbeläggning som männen, inklusive hennes bror, utsätter henne för. Friheten blir så att åter få ett eget rum, med hopp om att i konsten en dag hitta om inte godheten med stort G, så i alla fall det goda livet.

Läsningen av operan må emellanåt halta en smula, som ofta på Folkoperan tvekar man inte att skriva om delar av operan. Ambitionen av att skapa något som publiken kan identifiera sig med riskerar samtidigt att förminska verket. Före paus är det också som om sångarna inte riktigt har fått rollerna i kropparna, utan bär tolkningen utanpå, som ett klädesplagg i fel storlek. Passformen är bättre efter paus, dramatiken tätare, musiken än vackrare och regin tydligare.

Men fransk 1800-talsopera handlar till stora delar om skönhet, från såväl orkester som solister. Om kvällens Faust, Nikola Matisic, är en smula klen (liksom rollen), så är Johan Schinklers Mefistofeles desto kraftfullare. Hans svärta har en värdig motståndare i Charlotta Larssons säkra sopran, stark och tät får hon stöd av såväl Tove Dahlbergs Siebel som Lena-Susanne Norins Marthe. Kvinnorna kan, med eller utan djävulskap.

Claes Wahlin
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler