Aftonbladet
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Kultur / Opera

Arioir bland andarna

Lennart Bromander saknar dramatik och handling när Swedenborgs liv blir opera

Monica Einarson och Bengt Krantz i ”Hemligheter på Malmö Opera.   Monica Einarson och Bengt Krantz i ”Hemligheter på Malmö Opera. Foto: MALIN ARNESSON


Emanuel Swedenborg
är en av de viktigaste och samtidigt mest egendomliga gestalterna i svensk kulturhistoria, både naturvetenskapsman och andeskådare. Hans andliga visioner har gjort honom till en av de internationellt mest inflytelserika svenskarna någonsin.

Hur fungerar en så säreget singulär gestalt som huvudperson i en opera? Författaren Magnus Florin och tonsättaren Jonas Forssell gör ett försök i den i Malmö i lördags uruppförda operan Hemligheter, och mitt svar blir ett tveksamt jo, men först i den andra av de två akterna.

Inledningsvis är dramaturgin alltför stolpig. Swedenborg konfronteras med en rad personer, mest kvinnor men också Karl XII och Fredrik Gyllenborg. Även dessa två herrar gestaltas dock av kvinnor, och Karolina Blixt är alls ingen oäven hjältekung, ständigt försäkrande att han ”tuggar is”.

En efter en presenteras de här gestalterna i varsin liten scen, och den dramatiska spänningen uteblir helt. Var är handlingen? Ingen konflikt driver utvecklingen framåt, och det hjälper inte att Bengt Krantz som Swedenborg är klar, distinkt och välartikulerad, man får ändå inte klart för sig vad det är för särskilt med den här karln. Regissören Karl Dunér borde bättre ha bidragit med att lyfta fram Swedenborgs märkvärdighet och framför allt differentiera scenerna med de olika människor han möter. I Peder Freiijs alltför enkelt torftiga scenbild skapas för få kontraster och för litet dynamik.

Verket skiftar karaktär i andra akten, då vi inträder i andevärlden. Swedenborg blev gammal och överlevde nästan alla som på något vis stått honom nära. Här möter han dem igen i sin speciella värld mellan himmel och helvete. De löser under Swedenborgs överinsyn biljetter till respektive slutmål – Gyllenborg uppsöker frivilligt helvetet, där han bäst tycker sig höra hemma.

I slutscenen fungerar också Jonas Forssells musik bäst. Den förtätar den overkliga atmosfären och bygger upp en lyrisk slutkulmination, när den tidigare oftast stumma ”vakten” (med auktoritet gestaltad av Miriam Treichl) avslöjas som hans tidigt avlidna och ständigt saknade syster. Redan i den första akten finns det melodiskt och rytmiskt eggande passager, men det hjälper inte att orkestern under Staffan Larson sköter sig alldeles utmärkt från början, det är först i andra akten musiken får något av scenisk substans att gripa tag i och ge form åt.















Lennart Bromander
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler