Hjälp Carmen på Malmöoperan!

Detta är – efter Opera på skäret och Stockholm – den tredje Carmen-premiären i Sverige på ett halvår. En fjärde följer i Umeå om ett par veckor. Repertoaren på svenska operascener är måttligt fantasifull. I Malmö hade å andra sidan den senaste uppsättningen premiär 1984, och en Carmen vart tjugoåttonde år är knappast för ofta.

I Hilda Hellwigs och Herbert Murauers version befinner vi oss i modern tid och scenen är så gott som helt befriad från spansk kitschkolorit. Det tackar vi för, men det är knappast några nya fräscha vinklar Hellwig försett den välbekanta historien med. I programmet undervisas publiken eftertryckligt i insikten att Carmen minsann är en fri och självständig kvinna och inte den manliga blickens femme fatale. Visst, men det är att slå in öppna dörrar, så betraktas ju Carmen sedan länge på de flesta scener.

Huvudproblemet är annars främst att Hilda Hellwig är en så skral personinstruktör. Det ageras genomgående stolpigt och tafatt, och speciellt huvudrollen drabbas. Rolldebuterande Astrid Robillard gick ut operahögskolan så sent som 2010 och har en stor, varm, rund och mycket vacker mezzo. Som rimligt är saknar hon scenrutin, och det är inte så lätt att ge gestalt åt en Carmen.

Jag minns att också en blivande stjärna som Malena Ernman misslyckades med den saken i början av sin karriär. Här hade Astrid Robillard behövt hjälp av en erfaren regissör. Hoppas hon får det nästa gång.

Don José sjungs av Joachim Bäckström, som också blev färdig med sin utbildning 2010.

Han är den här föreställningens sensation. Tidigare har han gjort fina insatser i Malmö i Madame Butterfly och Jenufa, men detta borde bli hans stora genombrott. Hans tenor har bett och bärkraft, och bakom den truligt gossaktiga ytan finns en farlig aggressivitet, som inte minst avslöjas i röstklangen. Här har Sverige fått en ny högklassig tenor, och det hörs så väl att han har potential att bli ännu mycket bättre.

Det sjungs ovanligt nog på svenska och på övriga håll ganska medelmåttigt. Orkestern låter däremot utmärkt, även om Christian Badea ofta är alltför hetsigt pådrivande.