Aftonbladet
Dagens namn: Tekla, Tea
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Kultur / Opera

När Verdi blir för mycket gå- stå- och gest-teater

Sällsynta ”Luisa Miller” väl framförd men oengagerande

Olesya Golvneva.   Olesya Golvneva. Friedrich Schillers drama om intriger och kärlek, Kabale und Liebe, gisslar adelns makt och moraliska ruttenhet. Den gör det i melodramens form, och när Verdi ett halvsekel senare stöpte om den till opera ligger tyngdpunkten just på det melodramatiska. Men inte enbart, det vore inte Verdi annars. Dramatiska situationer och människor i emotionellt extremt utsatta lägen kunde Verdi teckna mer etsande skarpt med sina musikdramatiska metoder än någon annan konstnär oavsett genre.

I Luisa Miller är Verdi inte riktigt färdig mästare än, men nästan. För den som kan sin Verdi är det fängslande att höra hur han här ofta prövar ut idéer, som han senare kom att fullända. Den gripande brevscenen i La Traviata finns till exempel näst intill identiskt förebådad men ännu inte riktigt i färdigt skick.

I Sverige har Luisa Miller endast satts upp en gång tidigare, på Ystadsoperan 1986, och den är orättvist försummad inte bara hos oss. Heder alltså åt Malmö opera, som valt att inför Verdi-året 2013 inte satsa på Maskeradbalen eller andra av de mästerverk, som ändå alltid spelas, utan just på Luisa Miller.

Men det är inget verk som spelar sig självt. För att få liv i kabalerna och kärleken krävs inte minst en aktiv och skicklig personinstruktör, och det är inte Stefan Vizioli. Det blir alltför mycket gå- stå- och gest-teater. Opera som på farmors tid. Sångarna klarar inte av att för­lösa sina gestalter ur de tids­typiska stereotypierna, och därför blir de heller inte engagerande trots att det överlag sjungs utmärkt.

Bäst lyckas Olesya Golvnevai titelrollen. Hon är föreställningens vokala stjärna med strålande lyskraft i sin sopran och med bländande klangrika höjdtoner. Taras Shtonda med sin nattsvarta bas är också mycket hörvärd som den eminent skurkaktige greve Walter. Däremot har Lars Arvidson som hans minst lika skurkaktige hantlangare Wurm alldeles för beskedlig utstrålning. Luc Robert som grevens son och Luisas älskade, har en alls icke oäven tenor och levererar operans enda riktiga hit, ”Quando le sere al placido”, riktigt snyggt, men han är svårt hämmad av den svaga personregin.

Michael Güttler leder föreställningen med fin omsorg om detaljerna men kunde ha släppt på mer lidelse och piskat upp en nervigare rytmisk intensitet.

SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler