ÅSIKT

Gammal kärlek rostar i Idomeneo

Inte lätt att på Drottningholmsteatern flytta Mozarts opera till nutid

Malin Byström som Elettra i ”Idomeneo” på Drottningholmsteatern. Foto: Markus Gårder
Malin Byström som Elettra i ”Idomeneo” på Drottningholmsteatern. Foto: Markus Gårder
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

På Drottningholmsteatern råder efterdyningarna av det trojanska kriget, flyktingar ställs mot makthavarnas cocktailpartyn. Kung Idomeneo, hans son Idamante och den tillfångatagna Ilia hamnar i lojalitetskonflikter; mot gudar, respektives land och kärleken.

Idomeneo har att lyda Neptunus bud att offra Idamante som tack för ha överlevt en storm, Idamante förälskar sig i krigsfången Ilia medan Elettra (Elektra), också krigsfånge, söker sno Idamante från Ilia.

Familjekonflikter tycks vara ständigt aktuella, men för 1700-talets publik signalerade denna historia större skeenden. Det finns

goda skäl att läsa Varescos libretto som en historia om ont och gott, om övergivandet av gamla gudar för en ny, kristen. Lite grand som i Trollflöjten har Idamante och Ilia att genomgå ett prov för att besvärja den världsliga maktens vidskepelse innan kärleken övervinner allt. ”Omnia vincit amor”, det berömda citatet från Vergilius tionde eklog, är vad som hörs i operans klimax när Rösten (Oraklet enligt denna uppsättning) avbryter

offrandet med ”Ha vinto amore”. Kärleken vann.

Tobias Theorell och Magdalena Åberg har dessutom valt att förlägga Mozarts opera i nutid, ett val som kräver omsorgsfullhet in i minsta detalj – gester, uttryck, kläder och scenografi. Placerar man ett verk i förfluten tid, om så bara några decennier tillbaka, räcker det oftast med tillräckligt välgjorda markörer för att det ska bära. Men när Idamante strövar kring på havsstranden i grå kostym och lågskor, eller när han senare ska landsförvisas i samma grå kostym och lågskor, men nu med en militärsäck, då brister trovärdigheten. Likaså när den kostymklädde kungen har en yxa som bödelsredskap (bättre vore en elektrisk stol i ett hörn). Drottningholmsteatern må innebära vissa sceniska begränsningar, men den borde

inte hindra ett konsekvent genomförande.

Uppsättningens sceniska sprickor gäller dock inte solistinsatserna. Elettra, sagolikt sjungen av Malin Byström, blir mer en svartsjuk kvinna än en blodbestänkt mörderska (även om hennes magnifika sista aria omges av blodrött, men det är en parentes i uppsättningen). Vi sidan av Byström märks en kraftfull Jonas Degerfeldt i titelrollen och en tätt och uttrycksfull

Katija Dragojevic som Idamante. Klas Hedlund ger Arbace, Idomeneos förtrogne, lagom med svärta och Marianne Hellgren Staykov gör ett fint porträtt av Ilia, men är vokalt

något ojämn.

FAKTA

OPERA

Idomeneo

av Wolfgang Amadeus Mozart

Regi: Tobias Theorell

Scenografi: Magdalena Åberg

I rollerna: Jonas Degerfeldt, Katija Dragojevic, Marianne Hellgren Staykov, Malin ­Byström, Klas Hedlund, m fl

Dirigent: Lawrence Renes

Kungliga Hovkapellet

Scen: Kungliga Operan på Drottningholmsteatern

Speltid: 2 tim 50 min.