ÅSIKT

Grus i maskineriet

Claes Wahlin hör solisterna ta hem spelet på Drottningholms slottsteater

Hela maskineriets ensemble är samlad på scenen på Drottningholms slottsteater.
Foto: MATS BÄCKER
Hela maskineriets ensemble är samlad på scenen på Drottningholms slottsteater.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

En vacker present är det som Drottningholmsteatern har fått till sin 250-årsdag. Jubileumsgåvan av teaterns vänner är inget mindre än en ny opera, Jan Sandströms Rokokomaskineriet. Musik, libretto och produktion ingår i presenten, som premiäröppnades i tisdags.

Så hur var den nu, denna stiliga gåva? Vackert paketerad? Ett värdigt innehåll? Vad gäller det sistnämnda så fanns det flera godbitar, som ett knippe utmärkta solister och en elegant komposition av Sandström, där barocka allusioner vartefter ger vika för ett modernt tonspråk av bitvis stor skönhet.

Sceniskt utlovades att hela teatermaskineriet skulle lekas med, som en hyllning till en av två bevarade 1700-talsteatrar (Krumlovteatern i Tjeckien är Drottningholms värdiga konkurrent). Det börjar, liksom teaterns verkliga historia, med en brand. En modell av Drottningholmsteaterns ­föregångare brinner upp, liv räddas tack vare den franska aktrisen Marie Baptiste. Så kommer då en Ljus­snytarlärling, som i själva verket är en förklädd kronprins Gustav. Därefter presenteras teaterns magi, teknik och funktioner. Stackars Ljussnytaren svimmar i första aktens slut, fantiserar om lite hemskheter i andra akten och sjunger som prins frihetens lov i finalen.

Idén är vacker, likaså Tuvalisa Rangströms ambition att leka med fiktion och verklighet. Men tyvärr är texten alltför luftig, det händer inte särskilt mycket under dessa dryga två timmar. Och repliker om konsten och teatern drar lite för ofta mot det banala. Att sedan regin sökt efter det komiska, hellre än det lite mer seriösa (som librettot ger utrymme för), är inte helt lyckat. Som teater är det helt enkelt en smula fumligt.

Sandströms musik är allt annan än fumlig, så också solister som Kerstin Avemos Frisör, Matilda Paulssons Librettist, Elisabeth Meyers Ljussnytare eller Johan Schinklers Balettmästare. Sandström ger rösterna gott om utrymme, Avemo och Paulsson får visa sina register och Schinkler kan låta sin bas gå ner i underjorden. Komiken blir en smula sökt i den något stela regin, endast Loa Falkmans Maskinmästare vet att skapa ett eget, fungerande utrymme.

Och hur var det nu med maskineriet? Tja, lite kulissfall i fonden, något sävliga kulissbyten, en luftfarkost och inspelade ljud från teatern. Inte så mycket mer, fast det på teatern finns så mycket mer. De berömda changement à vue, scenbyten inför öppen ridå, fungerade nog bättre på Gustavs tid.

FAKTA

OPERA

» Rokoko-

maskineriet

av Jan Sandström

Regi: Stina Ancker

Scenografi: Peter Astor Ögren

I rollerna: Matilda Paulsson, Elisabeth Meyer, Loa Falkman, Martin Vanberg, Kerstin Avemo, m fl

Dirigent: David Stern

Drottningholmsteaterns orkester

Speltid: 2 tim 35 min