Jeremy Carpenter bjuder på ett kraftprov

Det är musiken, inte handlingen, som håller Bizets Pärlfiskarna på repertoaren. Berömd är första aktens duett mellan Nadir och Zurga, tenoren och barytonen som svär varandra förnyad trohet. Förnyad, eftersom ett triangeldrama en gång utspelades som ledde till osämja. Och vem dyker strax upp, om inte föremålet för osämjan, Leïla, numera med övernaturliga krafter vilka hon fått genom att avsvärja sig kärleken.

Så långt är handlingen klar som en oförorenad sjö, på Folkoperan extra tydlig då de scener där nostalgin besjungs skuggas av mimande aktörer som de tre som yngre. Men vad vill kören? Det är omöjligt att höra vad de sjunger (snyggt är det dock), men i Bizets original rör det sig om pärlfiskarnas hopp om god fångst. I Mira Bartovs översättning och regi ska det enligt programmet handla om jakten på lyckan, en läsning som är möjlig men aldrig materialiseras riktigt på scenen, annat än genom Nadirs och Leïlas återvunna kärlekslycka. En troligare tolkning är att Bizet såg konflikten som en mellan otrogna (originalet utspelar sig på det då synnerligen exotiska Ceylon) och kristna; kärleksduetterna är impregnerade av kristet bildspråk.

Gunnar Ekmans scenografi är ett havererat kärnkraftverk, insidan av en turbin med lager av skrot, bråte och gift. Vi befinner oss alltså i de yttersta av tider, drabbade av naturens hämnd. Likväl ägnar man sig åt kärlek. Men det är alltså inte handlingen som är denna operas styrka.

Folkoperans orkester under Andreas Lönnqvist bjuder på vackra toner, framför allt i de mer sköra, mjuka partierna som tycks omsluta scenen fastän orkestern är dold på andra sidan turbinväggen. Kvällens kraftprov står Jeremy Carpenter för, härskaren Zurga som ger upp Leïla till priset av sitt eget liv. Hans baryton är mäktig, tät och med god svärta. Elin Rombos varma, följsamma sopran är som måttskuren för Leïla, liksom Carl Unander-Scharins tenor ger Nadir en vekhet (med snygga pianissimon), även om fraseringen emellanåt vacklar.

Det blir dock en smula stelt på scenen, sångarnas begränsade scenutrymme blir än mindre av den förmodligen radioaktiva vattensamlingen. Kanske hade man kunnat höja dramatiken om de stumma, ackompanjerande tillbakablickarna inte utspelats i samma katastrofdrabbade tristess; lite nostalgi rent sceniskt alltså, att förhöja den vackra musiken med.