Passion utan kraft

Amelie Björck ser en blek Anna Karenina på Dramaten

Livia Millhagen och Erik Borgeke i ”Anna Karenina”.
Foto: SÖREN VILKS
Livia Millhagen och Erik Borgeke i ”Anna Karenina”.
TEATER

Madame Bovary, Hedda Gabler, ­Anna Karenina – olyckssystrar förtärda av kärlekslängtan i sina trista äktenskap. Samtliga dör på slutet, som seden är i 1800-talsklassiker. En kvinna som inte kan tjudras bör själv rakryggat ta hand om problemet – med pistol, gift eller ett framrusande tåg.

Denna hjältinnetragedins logik ­förebådas av Tolstoj redan i Anna Kareninas första möte med greve Vronskij på järnvägsstationen – just som de byter blickar krossas en stationskarl under ett tåg. Ond bråd död: Annas öde är beseglat.

Just därför är det fiffigt av Helen Gudmundson, som gjort manus av Tolstojs 879 romansidor, att presentera handlingen utifrån ett obestämt efteråt.


I kanten av Dramatens tomma jättescen utbyter Livia Millhagens Anna Karenina minnen med Andreas Rothlin Svenssons asketiske godsägare Levin, Tolstoj-alteregot som är hennes moraliska kontrapunkt i romanen. ”Var är du nu?” är den återkommande fråga som utlöser raden av spelscener.

Det är fint att Levins berättelse blir lika levande som Annas. Ja, mer eftersom Rothlin Svensson får lov att vara helhjärtad, och vet hur man lyser av olycklig och sedan lycklig kärlek till goda Kitty.

Levin lyser också av lantlivsentu­siasm. Drömmen om kollektivjordbruket må stanna vid illustrativa höbalar och ryska staffage-bönder, men när Tolstoj ställer land mot stad vinner den rosiga vischan ändå, även sceniskt.


Anna Kareninas tillbakablickar är märkligt nog stummare. Millhagen gör sin vackra Anna slängig och solkig i kanten. Karaktären införlivar ­något av den skepsis Tolstoj själv sägs ha känt för sin huvudperson. Älskar hon eller är hon mest ego­centrisk? Vet hon ens själv?

Rolltolkningen blir komplex – men passionen med Vronskij töms på kraft. Och Erik Borgekes greve får det inte att gnistra. De ger sig till varandra i en sexualkoreografi vi sett tusen gånger. Blekt.

Skådespelarna framstår ofta som lite ensamma och pliktskyldiga i det svarta eller slöjdraperade rummet, även om Danilo Bejarano som Annas bror hedonisten Stiva och hans bittert kedje­gravida hustru Dolly, fräckt spelad av Emma Broomé, tillför en del glöd.


Det är först när förgörelsens malström drar igång, musiken skevar och societeten grinar fördömande bakom sina teaterkikare som dramat får liv. Som morfinsvajig gisslan i den aristokratiska ”hederns” värld får Millhagen kontakt med det sköra som saknades i passionen. Där hittar uppsättningen ganska fruktansvärt hem, som om allt dessförinnan varit förövningar.

FAKTA

TEATER

»  Anna Karenina

av Tolstoj

Övers. Eva Ström

Regi: Tobias Theorell

Scenografi: Magdalena Åberg

I rollerna: Livia Millhagen, Per Svensson, Erik Borgeke, Emma Broomé, Andreas ­Rothlin Svensson, m fl

Scen: Dramaten, Stora
scenen

Speltid: 3 tim 20 min