Svart som kristall

Amelie Björck ser en avskalad ”Bernardas hus” på Klarascenen

Eva Rexed och Tove Edfeldt i ”Bernardas hus”.
Foto: SÖREN VILKS
Eva Rexed och Tove Edfeldt i ”Bernardas hus”.
TEATER

Sju kvinnor i fotsida sorgedräkter bär en kista genom foajén och in i salongen. Publiken följer det svarta tåget. Vem har dött? I Federico García Lorcas drama ligger husets herre i kistan, men död i familjen Albas hus är också Friheten.

Under änkan Bernardas regim blir familjen en miniatyr av Francos fascistsamhälle. Disciplineringen av de unga kvinnornas sexualitet blir mer än en metafor, vi kan se den som själva motorn i diktaturens våldsmaskin. Och som ett anrop till oss, i de rosa mössornas tidevarv.

Manuset från 1936 blev Lorcas sista, innan han mördades av regimtrogna män. Jämfört med hans tidigare poetisk-magiska dramer är det en prosaisk och fräck systerdialog Anna Pettersson malt i postdramatikens kvarnar. Men jag glömmer snart att sakna Lorcas briljans: här finns en ny och annan.

Pettersson lyckades senast i sin oförvägna Hedda Gabler kombinera stark regi och teknik med utrymme för skådespelarens instrument. Samma utgångspunkter gäller här.


Glöm traditionell dialog och tänk i stället en teater som skapar skulpturala formationer av röster och kroppar utifrån fraser, situationer eller teman. Scenbilden arbetar stiliserat med ljus, speglingar och kropparnas rörelser i en estetik som uppdaterar Becketts absurdism. Som så ofta hos honom finns en markerad scen som aktörerna vill fly men är rädda att falla av. Innanför gäller existensvillkorens trygga ritualer. Utanför råder okänt beckmörker.

Det fina är att spänningen mellan tvång och frihet får ta kropp som kvinnlig erfarenhet. Systrarnas är en särskild instängdhet som män inte på samma sätt lider under. Deras frustration är galet aggressiv och sprängfärdig, eftersom deras kroppar också bär historiens och framtidens kvävda kvinnoliv inom sig. De har bara varandra att ömsom klamra vid, ömsom fly från i en kraftfull och tajt koreografi.


Snarare än olikheter mellan systrarna poängterar regin hur disciplineringen internaliseras. Bernarda behöver inte ens vara urskiljbar: systrarna turas om att ta hennes sadistiska position. Syster pryglar hukande syster med sin långa hårpiska, eller får sin sko slickad av henne. Förövare och offer byts ständigt ut, och varje rörelse övervakas av en kamera som projicerar scenen ovanifrån.

Föreställningens lilla format är klokt då ett alltför långt radband av regigrepp riskerar flytta fokus till den jakten på nästa sceniska uttryck. Som enaktare håller det precis. Detta är hårt gnistrande svart kristall.

FAKTA

TEATER

» Bernardas hus

av Federico García Lorca

Övers. Jens Nordenhök

Regi: Anna Pettersson

Scenografi: Jan Lundberg

I rollerna: Tove Edfeldt, Siri Hamari, Eva Rexed, Angelika Prick, Matilda Ragnerstam, m fl

Scen: Stockholms stadsteater, Klarascenen

Speltid: 1 tim 40 min