Frosseri i härskartekniker

Amelie Björck ser en jakt på teaterkonstens kärna

Dan Ekborg, Robert Fux och Sven Ahlström går i clinch om teaterkonsten i ”Lite lugn före stormen” på Stockholms stadsteater.
Foto: SÖREN VILKS
Dan Ekborg, Robert Fux och Sven Ahlström går i clinch om teaterkonsten i ”Lite lugn före stormen” på Stockholms stadsteater.
TEATER

Vilken är teaterkonstens kärna?

De tre manliga skådespelare som möts inför en gemensam studio­intervju i tyska Theresia Walsers ­enaktare har olika syn på den saken. Grovt kan man säga att de företräder tre teaterskolor i klinch.

Längst till vänster sitter divan Franz Prächtel, som på traditionellt vis framhåller skådespelarens lyhörda arbete med dramatexten som det viktiga. Dan Ekborg gör honom till en lättstött men magnifik narcissist i bukspänd skinnväst och bakåtstruken hårman. Hans stundom tårmilda, stundom koleriska försvar av skådespelarens replikkonst blir i sig en uppvisning med visst bevisvärde.

Bredvid honom sitter Peter Söst som tycks vara skolad i Brechts analytiska tradition. Han läser av spelet mellan Franz och den unge Ulli, förstärker deras polemik och tror sig smartast.


Sven Ahlström är vass på att pyra av passiv agressivitet tills fadermordet är ett faktum: hans rollfigur hatar bittert den psykologiserande spelstil som nestorn Franz står för, själv gestaltar han inte ”människor” utan … mekanismer?

Ulli som svajar mellan det populärkulturella och postteater-trendiga blir i Robert Fux gestalt en befriande oprovocerbar ung man. I Franz ögon står han för scenkonstens fullkomliga utarmning. Om Walsers pjäs inte haft ett tiotal år på nacken hade man kunnat läsa in en koppling till chefsbytet på Volksbühne, där den nytillträdde Chris Dercon dissas av teaterrävarna eftersom han ”bara” kan film, konst, performance och dans, inte riktig talteater.


I Walsers drama spetsas skiljaktigheterna av en moralisk twist: detta att samtliga de tre tidigare spelat Hitler eller Goebbels. Med vilken spelstil bör onda män visas fram? Med psykologisk inlevelse (à la Bruno Ganz) eller distanserande teatralitet? Vill vi förstå ondskans skäl och därmed kanske lättare förlåta? Publiken lämnas i sticket med frågan, medan skådespelarna frossar vidare bland härskarteknikerna.


Det lite paradoxala i Dennis Sandins regi är att uppsättningen själv låtsas sakna estetik, när den i själva verket väljer en uppdriven realism som bara Ekborgs figur Franz skulle kunna gilla. Manusets uppenbara Beckettblinkningar får till exempel aldrig förvrida vardagligheten. Förutsägbarhet råder.

För egen del tänker jag komplettera med Anna Petterssons färska Fadren på Intima teatern, som verkar diskutera teaterkonstens essens i en form som leker med snarare än tar realismen för given. Jag ser rent av fram emot Strindbergs­dramats bittra krig ­mellan könen.

FAKTA

TEATER

»  Lite lugn före stormen

av Theresia Walser

Övers. Magnus Lindman

Regi: Dennis Sandin

Scenografi: Lars Östbergh

I rollerna: Dan Ekborg, Sven Ahlström, ­Robert Fux

Scen: Stockholms stads­teater, Klarascenen

Speltid: 1 tim 10 min