Förförande galenskap

Amelie Björck ser ”Figaros bröllop” på Dramaten

Rakel Benér Gajdusek  i ”Figaros bröllop” på Dramaten.
Foto: Markus Gårder
Rakel Benér Gajdusek i ”Figaros bröllop” på Dramaten.
TEATER

TEATER. Dramatens stora scen har det senaste året låtit guldflagorna yra från balustrader och ornament med svulstiga metaföreställningar som Rampfeber och Huset vid nattens ände. Det är som när svenska kyrkan började med frikyrkomusik. Den svunna allvarseran, då kyrkan/Dramaten var höjd över timliga trender, efterlämnar ett mått av nostalgi. Samtidigt väcker den nya oheligheten, där nationalscenens huvudgrej tycks vara att vränga vår tids upplevelseindustri ut och in, vissa befrielsekänslor.

Tobias Theorells uppsättning av Figaros bröllop lägger ännu en pusselbit till samma bild. Stycket är i sig en makalöst vulgär intrigbagatell. Att Mozarts operaversion av Beaumarchais text anses ha gett en mörkare kulör säger en del, för även operan är ju fjäderlätt.

I sin franska samtid, när revolutionen snart skulle låta hovhuvudena rulla, väckte dramat skandal för sin kritik av de adliga privilegierna, inte minst den (juridiskt oförankrade) ”herremansrätten” att ligga med sin betjänts fru i samband med deras bröllop.

Figaro och hans trolovade Susanna vägrar låta detta ske. De råkar dessutom vara smarta betjänter i en folklig commedia dell’arte-tradition där tjänstefolket alltid vinner. Deras förslagna ränker mot greven hade uppenbarligen strukturell potens nog att framkalla censur år 1778.

Så vad göra av denna karusell i vår tid? Med ett scenrum och kostymgalleri som associerar hejvilt åt alla stilar och epoker, och en imponerande lojal ensemble anförd av Andreas T Olssons Beaumarchais nördige publikvärd, blir svaret: ett knasigt hopkok. Det blir förväxlingsfars, kackig skolrevy, rockkonsert, improvisationsteater, allsång, buskis och självbespeglande metateater.

Upplägget är tacksamt, detta att manuset från början är så vimsigt att attacken inte kan förstöra något väsentligt. Allt hänger på ­publikkontakten och efter en skakig början har förförelseakten lyckats. Jag trotsar de återkommande pinsamhetskänslorna och följer villigt Eric Sterns milda Figaro med hockeyfrilla och babyface, Bahar Pars fräcka Susanna, Andreas Rothlin Svenssons odräglige trubadurgreve, Rakel Benér Gajdusek kåta läckerbit till page. Tova Magnusson för in ett fint stråk av divatragik som den försmådda grevinnan, med sin brustna Mozartaria Dove sono i bei momenti.

Om formen alltså vinner mig fortsätter teaterns val att plöja ner så mycket cash och energi i pur eskapism att skava. Till slut får alla gifta sig, men utanför fortsätter världen.

FAKTA

TEATER

» Figaros bröllop

av Beaumarchais

Övers. Göran O Eriksson

Regi: Tobias Theorell

Scenografi: Herbert Barz Murauer

I rollerna: Andreas Rothlin Svensson, Tova Magnusson, Eric Stern, Bahar Pars, Pontus Gustafsson, m fl

Scen: Dramaten, Stora scenen

Speltid: 3 tim