Aftonbladet
Dagens namn: Verner, Valter
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur / Teater

Vad vill vi? Vad kan vi?

BARBRO WESTLING ser dansbiennalen ställa viktiga frågor

Skånes Dansteater: Skånes Dansteater: "Röd". Foto: ANDERS MATTSSON

    Den svenska dansvärlden är liten men dansen håller på att bli mer synlig. Det satsas på dansutbildning och pedagogik. Runtom i landet arbetar konsulenter, danspedagoger och nätverk för att väcka och utveckla dansintresset. Dansteatern erövrar institutionerna, street dance och etnisk dans tar plats på den professionella scenen. Den tredje dansbiennalen som just gått av stapeln i Malmö har valt att spegla bredden i dagens dansutbud.

Här finns Göteborgsoperan, Riksteatern JAM, Virpi Pahkinen, Margaretha Åsbergs Atlanten, Birgitta Egerbladhs och Teater Peros lättillgängliga och vardagligt konkreta Händelser i hemmet och Stephen Petronios och Norrdans esoteriska koreografi för luftandar Lareigne. Här finns också El Jaleo Flamenco & Tangocenter, amatördansgruppen Transparente Blanche och Kersti Grunditz dansgudstjänst.

Dansen är inte en, utan flera. Så långt är allt gott och väl. Ändå ses dansen som något exklusivt, konstigt och krävande. Dansen fortsätter att vara smal.

    På biennalen i Malmö vill man sätta nytt fokus på publiken. Kanske inte så konstigt med tanke på att man efter Dansstationen i Malmö har Palladium, en alldeles ny och synnerligen attraktiv gästspelsscen i staden. Kanske kan den bli Malmös motsvarighet till Dansens hus som förra säsongen hade en publik på inte mindre än 90 000! Men då krävs sannerligen en mer medveten konstnärlig profil än den milt sagt vacklande på Skånes Dansteater.

 

    Grundaren och före detta chefen på Dansens hus, Jan Zetterberg, hävdar att dansen inte är ett språk utan något annat, en specifik upplevelse, ett "urämne". Koreografen Marika Hedemyr och andra hävdar att det ändå är viktigt att sätta ord på upplevelsen. Utan samtalet stannar dansen inom sina egna väggar och når varken en bredare publik eller kan utvecklas vidare. Mellan infallen i Jens Östbergs barnföreställning Packet upprepar den fjäderprydde hövdingen att "det är viktigt". Frågan är bara vad det är som är så viktigt. Aktivitet pågår och alla inblandade verkar så överens.

Kanske är just det problemet. Att det saknas ett samtal kring dans.

Helena Franzéns häftigt självdirigerande solo heter No Name Dance och nog är det svårt att sätta namn på hennes märkligt självklara rörelser. Men associationerna kan väckas till intensivt liv. Cristina Capriolis My lips är en koreografi för fem kvinnliga dansare som med reptilblick oändligt långsamt rör sig svängande, djurlikt, avvaktande och i flock över golvet.

Ingen musik, oändligt tyst, bara ljudet av en snabbt förbipasserande långtradare eller något mer sciencefictionbetonat, men oavbrutet fängslande genom sin mångtydighet. Hur långt är det inte från denna koreografi till de övningar utan mål som Indras öra av Kajsa Giertz och Byteatern visar upp. Lite Strindbergstext, lite gitarr, lite rörelser men vem i publiken känner sig intresserad?

Att dansen tänker på publiken är bra. Som del av offentligheten kan dansen bara bli mer angelägen.

Barbro Westling
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet