Danshimmel över Bergen

TEATER

Över Moderna Dansteaterns vita golv slingrar sig en mänsklig kedja. Med armar och fötter klamrar sig medlemmarna av norska Baktruppen fast vid varandra. Siste man är den ende som har benen fri och kan sparka ifrån. När kedjan har slingrat sig ut genom dörren återvänder han för att släcka ljuset.

Bergen räknas gärna som den norska modernismens hemort och Baktruppen som en av Skandinaviens främsta performancegrupper. I går fick de äran att inleda firandet av Dansens dag på Moderna Dansteatern. Den etyd de presenterade har ännu inget namn, men är uppföljare till gruppens tidigare framgång Do&Undo, där medlemmarna hjälpte varandra ur knutar och där det till varje pris gällde att hålla ihop.

Vad som gäller den här gången ska jag inte sia om, bara rapportera att något liknande har jag aldrig sett förr. Dansare är inte dessa sju, men rör sig gör de, i en spexig, absolut orytmisk och ändå bisarrt rytmisk lek med kullerbyttor, spretiga armar och rörelser som garanterat slutar någon helt annanstans än man skulle vänta sig.

Det är lätt att beundra en lekfullhet som med anarkistisk precision smiter undan varje tillstymmelse till disciplin och krav på fulländning.

Samtidigt är risken uppenbar för att en så medveten impulsivitet ska hamna i det manierade.

Baktruppen räddar sig undan också genom att deras närvaro på scen är så fysiskt påtaglig. Att stånka andfådd, ta en klunk vatten eller få åskådarna att vissla The Girl from Ipanema hör inte precis till det vardagliga inom dansvärlden.

Mycket vacker är den långa, meditativa slutscenen där gruppen sitter som på en bädd av vit rök till spridda ljud från pilbågeinstrumenten. Plötsligt är de och vi samtida och vilar i en bergensk version av himlen.

Dans

Tove Ellefsen Lysander