I Wien vågar de bråka!

Claes Wahlin ser teater långt borta från den svenska

Från Ibsens Nora
Från Ibsens Nora
TEATER

Den svenska teatern har abdikerat från sitt intellektuella ansvar, hävdade för litet sedan Leif Zern i sitt meningsutbyte med en av landets få intellektuella

regissörer, Staffan Valdemar Holm. Sant är i alla fall att svensk teater sällan når utöver vad som är politiskt korrekt, som att kritisera patriarkatet och solidarisera sig med invandrare och underklass, allt företrädesvis i den naturalistiska och psykologiskt

inkännande stilen. Därmed inte sagt att teatern nödvändigtvis måste provocera, men ett rimligt krav på en konstform som vill betyda

något är att den åtminstone utmanar sin publik.

Årets upplaga av Wiener Festwochen har som devis tryckt på program och affischer: Utan festspelen vore allt så bra, så bra. Ett axplock visar också ett skarpt förhållningssätt från teaterns sida mot både

publik och samhälle. Plötsligt förefaller det som om teatern ligger steget före samhället, i stället för att, som här i det fogliga nord, försöka hinna ikapp det. De tre uppsättningar jag ser fungerar på vitt skilda vis som brännfokus för en värld som håller på att gå åt pipan.

Ibsens Ett dockhem, som av regissör Thomas Ostermeier kallas Nora, är förlagt till ett modern penthouse med skjutdörrar och eleganta trädetaljer där familjen blir ett exempel på social regression. Om

Ibsens kvinna hade att frigöra sig från att bli en ägodel bland andra i den accelererande industrialiseringen, så möter vi hos Ostermeier en modern familj som regredierat till 1800-talets

patriarkala hierarki och kvinnosyn.

Nora är en modern modedocka, så sammanväxt med sin roll att hon à la Winnicott utvecklat ett falskt själv som hon söker tillfredsställa. Hon går från att vara en barnslig muntergök till en kvinna som totalt bryter ihop när det visar sig att hennes roll

enbart varit att spegla mannens sociala framgång.

Familjen är en ekonomisk enhet i än högre grad än hos Ibsen, och skulden är inte något så enkelt som mannen

eller patriarkatet, utan konsekvensen av att det sociala kitt som skapar ett samhälle är uttorkat. Att hon skjuter Helmer i slutscenen, så att han faller ner i det stora, lika reella som symboliska akvariet, är liksom den enda utvägen. I ett högt tempo, ett rasande, nervigt spel och med Schaubühnes lysande ensemble (Anne Tismer i titelrollen som den främsta bland likar) blir Ibsen ett diskussionsunderlag som svensk teater bara kan drömma om.

Marie Brassard, som gästade Stockholm i höstas med Jimmy, dramatiserar i sin nya föreställning The Darkness ett annat problem. Som hyresgäst i ett gammalt hus i konstnärskvarteren i Montreal drabbas hon och hennes grannar av ett konsortium som ska renovera huset till lyxvåningar. Till videoprojektioner och en raffinerad användning av ljus och röstmanipulation möter publiken hennes minimalistiska spel och egenartade förmåga att låta en till

synes enkel berättelse anta epikens storlek.

På dryga timmen skildras en samhällsomvandling giltig i västvärldens alla storstäder och en diskussion av vad det egentligen är som vi håller på att förstöra. Hennes långa samarbete med Robert Lepage och Ex machina får mig att undra vad som egentligen är Brassard och vad som är

Lepage, något som också Stockholms-publiken kan reflektera över när föreställningen kommer till Kulturhuset i september.

Regissören Peter Sellars, känd för att

skapa teater och opera med absolut samtidskänsla, har denna gång hittat en sällan spelad pjäs av Euripides, Herakles barn. På flykt från Argos söker Jolaus en fristad för Herakles

omfattande barnaskara i Aten. Till priset av krig och offrandet av en ung oskuld visar Aten en av sina dygder, att skydda flyktingar och barn.

Pjäsen träffar redan vid läsningen rakt in i samtiden och att förlägga spelplatsen i Wien till parlamentet, vars runda sal smyckas av grekiska kolonner och statyer, skapar egenartade trådar mellan antikens och dagens värld, såväl till innehåll som i uttryck. Spelet är utformat som en diplomatisk kris där barnen av skiftande

nationalitet hela tiden sitter vid podiet och lyssnar till förhandlingarna. Sändebudet från Argos, Kopreus (Karen Kandel), är i sin smarta kostym och tunna

dokumentportfölj som influgen från Vita huset och när i slutet en av krigsfångarna förs in med svart huva och Guantánamo-orange overall faller alla historiska och geografiska avstånd samman: denna nationalism, denna våldspolitik, dessa dilemman.

När Noréns Kyla spelades i riksdagen nyligen hade visst den fåtaliga publikskaran inte riktigt tid att dröja kvar efter den korta pjäsen. Det samtal som föregår Euripides-föreställningen samlar såväl höga

polisiära befäl som asylansvariga vilka har att besvara österrikiska asylsökandes och publikens frågor. Och då handlar det ändå blott om ett gästspel bland

åtskilliga. I programmet till Nora diskuteras akademiska traktater om den förändrade familjen, något som knappast är tänkbart i Sverige, där den gamla antagonismen mellan akademia och‚ levande‚ teater förmodligen är en förklaring till den intellektuellt svaga teatern.

Men om teatern skall ligga steget före samhället krävs inte

bara att den tänjer sina gränser, det offentliga samtal som bör följa förutsätter att åtminstone kritiken lämnar sina

invanda förväntningar och estetiska preferenser, annars kommer allt bara fortsätta att vara så bra, så bra.

Fotnot: Festspelen fortsätter till slutet av juni:

www.festwochen.at.

teater

Claes Wahlin