Det var en gång

BARBRO WESTLING ser Lars Rudolfsson hylla HC Andersen i Köpenhamn

Det är 200 år sedan H C Andersen föddes - och Det Konglige ger "Peberrods suppe og fyldt kaalhoved".
Foto: CASPAR SEJERSEN
Det är 200 år sedan H C Andersen föddes - och Det Konglige ger "Peberrods suppe og fyldt kaalhoved".
TEATER

HC Andersen är den store danske

sagoberättaren som i år fyller 200 år. Runt hela världen ropar man hurra. Men

före diktaren fanns den 14 år gamla gossen som kom till Köpenhamn för att stå på Det Kongelige Teaters scen. Som älskade teaterns värld över allt annat och som snart skulle skriva skådespel och sångstycken för scenen. Med denna tidiga kärlek som hjärta har Lars Rudolfsson spunnit en inte mindre än storstilad jubileumsföreställning i Köpenhamn. Varsamt, mycket varsamt och med en fantasi som svävar genom tiden, mellan fågel och fisk och gärna landar på mittemellans uppbyggelighet, översätter han figurer och motiv till musik, bild och rörelse.

Den fula ankungen blir ett nummer för ensam blåsare och orkester, den

vita svanen en balansakt för nycirkusartist, Det otroligaste en herre som verkligen kliver upp på scenen från salongen, oändligt många guldpappersdamer stiger ur sagans förtrollade vagn och sjunger innerlig Mozart-kärlek så att den tuffa nutidsprinsessan förvandlas och får sin gode prins. Bara på döden biter ingen trollkraft. Modern som tvättar herrskapets tvätt i det kalla vattnet dör och skriet över den döda modern går igen med sorgen hos ett skillingtryck.

Dansare från Pantomimteatern på Tivoli, Det Kongeliges hela orkester, sångsolister, skådespelare, operakör,

mimare och luftartister, det är ett väldigt uppbåd på scenen men ändå passar allt så elegant i den mycket lilla värld som snurrar runt på vridscenen. En

liten värld av danska soldater i röda rockar, trummor och ränslar, små ballerinor i svepande tyllkjolar, repetitörer, syateljéer och däremellan moster som

berättar och stolt visar runt på sin teater för mamseller och herrar i hatt. En liten trygg värld som dock kan rullas bort,

försvinna, och ersättas av en stor och tom vit scen med flygplansutrop där människor klädda i vitt ständigt kommer och går.

Eller bara sitter vilande i höga gungor.

Robin Wagners träkonstruktion är ett avskalat bygge med avsatser, trappor och linor som i Anders Rosenquists vackra ljus blir till ett gammaldags och magiskt

teatermaskineri. Men det är scenkonstens egen sköra och smått absurda poesi och inte HC Andersens texter som dominerar föreställningen.

Ibland kan faktiskt denna helhjärtade förtjusning över teatern kännas utdragen och seg. Föreställningen som helhet hade onekligen vunnit på att strykas ned med ett par glesa nummer.

Samtidigt är det förstås benådat så här i hyllningstid att på teatern kunna uppleva som om tiden stått still sedan H C Andersens dagar, och se det sanna, sköna och goda segra, precis som i sagans värld.

Teater

Barbro Westling