Att såpa till en proletär

Stadsteaterns ”Sommargäster” - mer roligt än rationellt

TEATER
Ann-Sofie och Gerhard Hoberstorfer i ”Sommargäster” på Stockholms stadsteater.
Foto: LESLEY LESLIE-SPINKS
Ann-Sofie och Gerhard Hoberstorfer i ”Sommargäster” på Stockholms stadsteater.

När Stadsteatern äntligen vågar ta tag i detta stycke Gorkij (från 1904) är det knappt det syns att han var socialrealist.

Två tyskar har bearbetat det. En svenska har tolkat det och i Norge har det kortats för populärt bruk här och nu.

Regissören (Mørk-Eidem) har av detta dragit slutsatsen att vänstervridne Gorkij lika gärna skulle kunna återanvändas som högervriden författare av dokusåpor typ Paradise Hotel eller Big Brother.

Och av det har han gjort något om ryska medelklassdrönare som på

erotiskt lössläppt badsemester kör de eviga samtalen om livets mening och dessutom tar sig tid att förtala sina vänner. I tre och en halv timme.

Tjechov kunde skriva den här sortens pjäser. Men han hade medkänsla och skimmer i språket. Här är nåt grovt i bilderna av människor. Nåt som mer liknar grimaser om verkligheten än försök att avbilda den så vi kan dra våra egna slutsatser om den.

Gorkijs psykologi (det som är kvar av den) är enkel. Men ur sitt proletära ursprung drog han lärdomar om det sociala (det mellanmänskliga). Nåt helt annat än vad den här halvljumma dokuföreställningen förmår säga.

Varför då ta sig besväret att spela pjäsen alls?

Kanske för att aktörerna (avbördade vart sanningskrav) ska kunna briljera i andra roller än realismens vanliga?

Och visst ges sån teater här. Mot bakgrund av ögonfägnande badhus och bassänger (Birkeland) lyser en slocknande diktare (Fröler) och livstrött självplågare (Mybrand) med en doktor i banal livsvisdom (Árnadóttir) och en advokat (Hoberstorfer) duktig på att vränga ord och koka korv (uttalat "körv").

De spelar som på klatschigaste tv-kanal. Fast det är svårt att se hur den stilen går ihop med en författare som sade sig vilja motarbeta all teater som rann ut i "romantik". Målet var "det rationella".

Här är mer roligt än rationellt. Om inte "ratio-nellt" är hur lätt det går att såpa till en proletär.

Teater

Mario Grut