Här dansade Ludvig XIV...

CLAES WAHLIN om en Molière bortom alla superlativ

TEATER
Cecile Brune, Nicolas Lormeau, Christian Gonon och Christian Cloarec i "L"Amour Médecin".
Foto: © TRISTAN JEANNE-VALES/AGENCE ENGUERAND
Cecile Brune, Nicolas Lormeau, Christian Gonon och Christian Cloarec i "L"Amour Médecin".

Spelkonventionen inom teatern är ibland så förkrossande tung att den pjäs man utger sig för att spela inte längre syns. Molière spelas sedan länge som fars och intet annat. I bästa fall med en anstrykning av commedia dell"arte eller en smärre tillsats elegans. Teaterhistorien lär oss att i dessa komedi-baletter ingick musik och dans, ingredienser som snabbt försvann efter Molières och hans kompositör Lullys död.

Dessa styckens funktion skilde sig också från senare tiders. De skulle hylla kungen och samtidigt utgöra ett divertissemang; att roa var deras främsta syfte. Horatius nytta och nöje, utile dulce, var regel, allt oftare med betoning på det senare. Följaktligen är också tidens genrebeteckningar viktiga: heroisk pastoral, komedi-balett och alla de kombinationer som Shakespeare gör sig så lustig över i slutet av En midsommarnattsdröm.

Comédie Française grundades 1680 och har spelat Molière sedan dess. Denne dog några år dessförinnan, men spelade själv i exempelvis L"Amour Médecin (Kärleken som läkare) på Versaille, inför Ludvig XIV, som för övrigt deltog i komedins avslutande balett. Det är en kort komedi, tre akter, vars text låter sig spelas på fyrtio minuter. Samma sak med komedi-baletten Le sicilien ou l"amour peintre (Sicilianaren eller kärleken som målare). I båda luras den ovillige eller svartsjuke äldre mannen, kärleken vinner med hjälp av listigt tjänstefolk.

Men lika viktiga som den elegant utförda intrigen (framför allt Le sicilien hyllades av såväl Voltaire som Victor Hugo) är dansen och musiken. Så vad gör man då i Paris när man vill försöka förmedla det slags scenkonst som en gång roade kungligt? Jo, man använder sig av några av landets vassaste skådespelare, anlitar koreografer och dansare från Paris-operan samt engagerar William Christie och Les Arts Florissants, Frankrikes mest kända och bästa barockensemble.

Och hur gör man då för att kommunicera dessa drygt 300 år gamla stycken? Jo, man spelar Lullys och Charpentiers originalmusik, man koreograferar de markerade danserna och ser till att i rikligt och skickligt mått använda sig av commedia dell"artens luftiga scenspråk med ett röstregister som gör några av rollerna till sina egna små teaterföreställningar. Med Lully förhåller det sig dessutom på det viset, enligt barockexperten Philippe Beaussant, att den från Italien invandrade kompositörens samarbete med Molière helt enkelt var den franska lyriska operan första, vackra födslovåndor. Tänk tanken: vi har Molière att tacka för operor som Lullys Atys, Alceste eller Acis et Galatée och, i förlängningen, Rameus mästerverk.

Och vad händer då, när man nu återanvänder genrens ursprungliga komponenter? L"Amour médecin öppnar med modern dans, där Komedin, Musiken och Baletten beslutar sig för att förenas "för att skänka nöje åt den främste konungen i världen", varefter farsen spelas som ett slags expressionistisk commedia dell"arte med föreskrivna musikinslag och avslutande balett. Förtjusande, förtrollande och fantasifullt.

I Le sicilien ou l"amour peintre, där musik, balett och teater är mer integrerade, så har regissör Villégier, flitigt anlitad av Les Arts Florissants (bland annat när man gjorde något liknande med Den inbillade sjuke på Châtelet 1990), modellerat den mångkulturella handlingen (här ryms förutom sicilianaren diverse exotiska slavar) efter femtiotalsfilmen On the Town (Gene Kelly, med flera), musikalen om några sjömän på permission i New York. Således en De Berusade Sjömännens dans, men framför allt ett slags kritisk pastisch på vår tids mest populära genre, samtidigt som vi kan erinra oss att Nya Världen på Molières tid ännu var just ny. Alltså en avslutande dans av slavar iförda indianfjädrar.

Allkonstverket föddes inte med Wagner, postmodernismen har praktiserats sedan antiken. Detta är en föreställning bortom alla superlativ, utile dulce för 2000-talets publik. Dessutom behöver man inte längre höra till hovet för att få tillträde till salongen. Det räcker med att fara till Paris.

Teater

Claes Wahlin