Aftonbladet
Dagens namn: Bernhard, Bernt
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur / Teater

En Tristan att dö för

CLAES WAHLIN ser Wagner i världsklass i Paris

Ben Heppner som Tristan och Waltraud Meier som Isolde framför Bill Violas videotolkning.   Ben Heppner som Tristan och Waltraud Meier som Isolde framför Bill Violas videotolkning. Foto: RUTH WALZ

   Vanligtvis är det endast Bayreuth som lyckas bjuda på Wagner av världsklass. Men nu har också Bastiljoperan i Paris visat i vilken division man spelar: Peter Sellars uppsättning av Tristan och Isolde är en föreställning på högsta musikaliska nivå med en scenisk gestaltning som med en sällan skådad elegans undviker Wagner-traditionens överlastade symbolspråk.

Rollbesättningen är remarkabel: Waltraud Meier, kanske fortfarande världens främsta Isolde; Ben Heppner, förmodligen också han den främste av Tristantolkare, Yvonne Naef, vars lysande Brangäne matchas av Franz-Josef Seligs mäktiga Kung Marke och Jukka Rasilainens Kurnewal, ja, till och med den minimala rollen som ung sjöman är besatt med en tenor som ofta imponerar i huvudroller, Toby Spence. Och därtill Esa-Pekka Salonens mjukt, lyriska tolkning, liksom silad genom Debussy med en bred och vacker orkesterklang.

Peter Sellars brukar göra antingen en av två slags iscensättningar: den politiskt samtida respektive den religiöst förhöjda. I fallet Tristan och Isolde är kärleken religion, en tolkning där passionen verkar som den yttre manifestationen av livets mysterium. Spelet är förhöjt och fokuserat.

 

   Videokonstnären Bill Viola, som har gjort en självständig tolkning som visas på en stor duk bakom de två rektanglar i vilka spelet försiggår, har bildsatt librettot. I första akten genomgår en man och en kvinna en reningsritual, andra akten viks åt natursymbolik och sista akten visar jagets frigörelse med undersköna sekvenser av de båda figurerna som går genom eld eller flyter, liksom smälter upp från havets botten.

Sellars personregi är extremt återhållen, närmast skulptural och med en ekonomisering av scenerierna som balanserar mot Violas mycket musikaliskt regisserade film.

 

   Till märkvärdigheterna hör hur uppsättningen lyckas skapa balans mellan alla mättade storheter: bilderna, den koncentrerade regin och sedan dessa vidunderliga sångare som lyfts av Salonen. Om det någon gång uppstår en tvekan över Violas bildkompositioner, så faller vartefter den invändningen för skönheten. Slutscenens närmast buddistiska transcendens, där Tristan stilla lyfts från havets botten upp till himlen medan Isolde klagar så underskönt, är kanske den vackraste operafinal jag någonsin bevittnat.

 

Claes Wahlin
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet