Mer tofflor och magdans än mångkultur

CLAES WAHLIN om ett tappert teaterförsök av Dramaten

TEATER
Melinda Kinnaman och Fares Fares i ”Sultanens hemlighet”.
Foto: SÖREN VILKS
Melinda Kinnaman och Fares Fares i ”Sultanens hemlighet”.

När Dramaten för första gången tar sig an ett arabiskt, närmare bestämt egyptiskt drama, måste det rimligen räknas som en händelse. Att ordet som får den hemlighetsfulla, utomeuropeiska kulturgrottan att öppna sig i dag är mångkultur, i stället för sesam, ökar väl uppmärksamheten.

Men alla är barn i början, araber lika väl som svenskar, vilket dessvärre märks i uppsättningen av Tawfiq al Hakims vackra drama Sultanens hemlighet, som Eva Bergman regisserat för Dramatens lilla scen. Med musik och dans skall publiken förföras, öppningens handklappningar övergår raskt i vad som förmodligen är Erland Josephsons mest eleganta entré någonsin. På en flygande matta glider han i hög hastighet in längs den ökenljusa ramp Sören Brunes låter följa den höga vägg som försvinner in bakom scenen.

Sagoberättaren är Josephsons lilla roll, eftersom al Hakim av politiska skäl förlade sin historia till 1200-talet för att inte komma i onåd under den samtide Nassers alltmer korrumperade regim. Sultanens hemlighet handlar nämligen om demokratin, om hur lagen, rättvisan och det fria ordet är starkare än svärdet. Med sällsynt lätt hand väver al Hakim in en ny ideologi i en gammal genre, låter ämnet ge pjäsen dess form.

Möjligen har detta blivit för mycket av det goda. Dramatens uppsättning verkar helt enkelt inte riktigt färdig; farsen är här granne med sagan, magdansen bor intill naturalismen. Förvisso finns de här delarna i al Hakims pjäs, men de hålls samman av ett poetiskt tilltal, en ton som kräver scenisk lätthet och ett stilla allvar, snarare än de ständiga publiktilltal och lite klumpiga lustigheter som nu serveras.

Jag ser och hör den rätta tonen hos Melinda Kinnamans glädjehusinnehavare, Morgan Allings Vesir eller Ingvar Kjellsons Dödsdömde. Besvärande blir det när Mats Bergman hellre pratar till publiken än sina medspelare, eller av Fares Fares mer än nödvändigt stelbenta Sultan. Möjligen är regissörens insjuknande en tid före premiären en förklaring till att skikten inte riktigt håller samman. Det är synd, eftersom vi här har det slags teater som redan ärkeeuropéen Schiller ville se, den sceniska instruktion som adlar individen till medborgare.

Teater

Claes Wahlin